Fascism på frammarsch

Idag skriver Henrik Arnstad ett intressant inlägg på DNs ledarsida. Han ser hur den s k neofascismen gör framsteg i Europa och nu också i Sverige. Vi har ändå varit relativt förskonade från de värsta uttrycken för denna ideologi, även om det fanns gott om både fascister och nazister i Sverige på 30- och 40-talet.
Vi ska kalla SD för vad de är, skriver Arnstad. Vi kallar dem rasister och det är de på många sätt, men det är dags att tydligt definiera den ideologi dessa omfattar. När man ser filmen med de ledande SD-politikerna ragla omkring och vräka ur sig tillmälen, verkar de så intellektuellt lågstående att de inte verkar omfattas av något annat än dumhet, men de är riksdagsledamöter (beklagligt nog) och måste ändå ha haft en idé om vad de vill åstadkomma i den kapaciteten.
Och det som är den klart genomgående argumentationen i SD är att invandringen utgör ett hot mot vårt homogena svenska samhälle och att den därför bör upphöra omedelbart och helst ska dessutom de som inte passar in i den ultranationalistiska bilden förpassas härifrån. Detta leder rakt ner till fascism och nazism.
Vi ska inte "ta någon debatt" på SDs víllkor. Vi ska kalla dem för vad de är, nämligen fascister.

Varför har vi blivit så slarviga?

Vad händer med kvalitetssäkringen i Sverige? Mitt förra inlägg handlade om att riksdagsledamöterna inte klarar av kvittningssystemet i riksdagen. Idag kan vi konstatera att vi inte heller klarar av att sköta ett val längre. 1, 3 miljoner svenskar i Västsverige ska rösta igen för att valförrättarna inte skött sitt jobb. Varför har vi blivit så slarviga?
För 25-30 år sen fanns inte ordet kvalitetssäkring. Det behövdes inte. Det var självklart att man fullföljde sina uppgifter så noggrant som möjligt. Det var pinsamt att göra/lämna ett dåligt jobb. Naturligtvis begicks fel då också och ibland slarvades det. Men det var undantag.
Kanske finns tre skäl till detta. Ett viktigt skäl är att personal har minskats inom alla branscher, man hinner helt enkelt inte göra saker ordentligt. Mycket vanligt inom vården, men också i många andra branscher.
Idag finns också en attityd att "det är väl inte så viktigt" om allt inte är perfekt. Vanligare bland yngre människor, som uppenbarligen inte längre får lära sig vikten av noggrannhet. Det handlar om allt från städning till kundbemötande (unga expediter talar i telefon istället för att ta hand om kunderna).
Sen finns uppenbart fusk. Ibland fuskas det av rent ekonomiska skäl (vanligt i byggbranschen), men också av ren lathet, vilket hänger ihop med attityden ovan.
Oavsett vilket skäl, ser vi det överallt i samhället (allt ifrån att det inte plogas och sandas i tillräcklig utsträckning, tåg inte går, eller att gamla människor missköts i äldreboendena). Och nu har slarvet trängt ända in i demokratins högborgar, riksdagen och valförrättandet.
Spelar roll eller?

Riksdagsledamöter klarar inte kvittning längre

Riksdagen har blivit en lekstuga. Riksdagsledamöterna kan inte längre hålla reda på kvittningssystemet och omröstningarna blir rena lotteriet. När dessutom en del inte ens verkar kunna skilja mellan ja och nej börjar man som medborgare bli riktigt orolig.
Senast detta hände var igår, när det fanns en majoritet för att inte tillåta fri småviltjakt i fjällen för utländska jägare. Men någon som var utkvittad var ändå där, en röstade inte pga ett missförstånd och en påstod sig ha tryckt utan att bli registrerad.
Hela vår parlamentariska demokrati hänger på att dessa system fungerar. Det är majoriteten i riksdagen som ska bestämma. I ett parlamentariskt läge med en minoritetsregering, som vi nu har, blir detta extra viktigt. Oppositionen kan faktiskt få majoritet för vissa av sina förslag om alla sköter sig.
Men även här fallerar kvalitetssäkringen, som på så många andra ställen i samhället. Men det är oroande när dessa tendenser letat sig ända in i demokratins kärna.

Politikerskrået hinner inte med

Fredrik Reinfeldt sitter i morgonsoffan och säger att han aldrig varit långtidsarbetslös. Nej, för han har inte haft något riktigt jobb att bli arbetslös ifrån. Om man tittar på hans biografi på www.regeringen.se kan man se att de enda icke-politiska jobb han haft är tillfälliga jobb på SEB i Täby 1986 och 1987 (sommarjobb?). Annars har han bara haft politiska uppdrag.
Dessvärre gäller detta alltfler politiker. De blir ett skrå fjärmat från "vanligt" folk, skolade i ungdomsförbunden och tar sedan klivet direkt in i den större partiapparaten.
Förr sammanträdde riksdagen då och då och riksdagsledamöterna hade jobb vid sidan av. Alla i regeringen satt också i riksdagen. Idag är samhället så komplicerat att det inte finns tid att ha någon annan syssla. De har inte ens tid att få överblick över hela samhället utan kan i bästa fall följa sitt utskotts frågor. Regeringens ministrar sitter upp över öronen i ärenden och har bara tid att komma till riksdagens frågestunder och omröstningar om de nu ens har en riksdagsplats.
Risken med denna utveckling är att de som ytterst stiftar våra lagar inte hinner sätta sig in i frågorna, ser konsekvenserna osv. Det ser vi inte minst i den hafsiga lagstiftning som regeringen föreslagit och riksdagen antagit. Men det kanske var medvetet för att hinna få igenom så mycket systemskifte som möjligt under mandatperioden.