Äntligen ett bostadspolitiskt framsteg

Äntligen händer något positivt på bostadsfronten. Regeringen har insett att alliansens bostadspolitik blivit en mardröm för bostadssökande. Inte nog med att man uppmanade allmännyttan att sälja ut sina hyresrätter till den som råkade bo i lägenheten just då, man lät dessutom i stort sett all nybyggnation bli bostadsrätter. Man var bara intresserad av att hjälpa folk med pengar, dvs de egna väljarna.
Inte nog med det, den katastrofale bostadsministern Stefan Attefall, tyckte att de som har möjlighet att hyra ut sin lägenhet, kunde få göra det till högre hyra. Allt under devisen att fler bostäder skulle bli tillgängliga, men naturligtvis bara för dem som har råd.
Och man tog bort regeln om förhandsgranskning för privata köp av hyreshus. Dvs kan nu kreti och pleti äga hus, sköta dem som man vill och tjäna pengar (ju mindre underhåll, ju mer till ägaren).
De två sista galenskaperna tänker nu regeringen i alla fall titta på, dvs tillsätta en utredning. Måtte man komma fram till att bostäder är till för alla, även dem som inte har pengar eller möjlighet till miljonlån.

Vi betalar alla för andras välgörenhet

Läste en artikel i DN om att allt fler drar av välgörenhet på deklarationen, efter att alliansen införde skattereduktion för gåvor som ges som välgörenhet.
Det är inte så att allt fler väljer att göra detta avdrag, det görs automatiskt. Jag skulle aldrig drömma om att dra av pengar från något jag ger utifrån mina preferenser för gåvor och låta andra skattebetalare indirekt vara med och betala. Men på mina senaste deklarationer har detta avdrag gjorts automatiskt.
Den här skattesänkningen är en av alliansens mest idiotiska. KD, vars förslag det var, menar att då får organisationerna mer pengar och det är väl bra. Å andra sidan får ju staten mindre pengar till t ex välfärd, bistånd och flyktinghjälp med skattesänkningar på vartenda område.
Om något ska kallas välgörenhet bör det också stå för givaren ensam.

Hjärntvättade intellektuella

Idag recenserar DN boken "Omprövningar.Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal" av David Brolin. De personer som i huvudsak nämns är Lars Gustafsson, författare, Klas Eklund, ekonom, Göran Rosenberg, författare, Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria och Bo Gustafsson, författare.
Alla dessa personer har gått genom den s k bokstavsvänstern, den ena rabiatare och mer renlärig än den andra och nu kommit ut som högermän.
En sak som recensenten, Maria Schottenius, inte uppmärksammar, men som är ganska tänkvärd, är att dessa personer alla (förutom ev Nordin) varit trogna Mao-anhängare. Man ville i princip applicera den kinesiska ideologin på Sverige. Dessa personer kommer också från borgerliga hem. Att bli maoist var väl bästa sättet att ta avstånd från föräldrarna. Men när det kom till kritan, tio år senare, visade det sig att de borgerliga värderingarna satt väldigt djupt. En del av dessa personer ställde sig i andra änden av skalan och blev extremt nyliberala. Andra kanske nöjde sig med folkpartiet.
När jag själv var aktiv i vissa aktiviströrelser på 70-talet, som Grupp 8 och Chilekommittén, blev man ibland nästan full i skratt åt vissa medlemmar, som till varje pris måste hävda någon maoistisk ståndpunkt i varje situation. Värst var det när SKP-medlemmarna i Grupp 8, på order uppifrån, plötsligt hävdade att det inte behövdes någon separat kvinnokamp och tågade ut från ett årsmöte. Det är då man förstår att även vettiga människor kan bli hjärntvättade, skrämmande nog.
Men många av de här rörelserna var ju väldigt sektbetonade. Många påminde om Jehovas vittnen eller scientologerna, där felaktiga ståndpunkter skulle korrigeras.
Det är tur att de flesta av dessa väl numera har självdött. Istället har vi nu en längre tid haft en extrem högervåg, där vi haft en av de värsta nyliberalerna som statsminister. Och se vad det gjorde med Sverige!

Israel får vad de ber om

Idag har SvD en intervju med Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman. Även om denna karl inte låter lika hysterisk som den förre ambassadören, förvånas man alltid över Israels perspektiv.
Israel har ockuperat stora delar av ett annat lands territorium, ändå är de helt perplexa över att de blir beskjutna.
När Israel sedan bygger en mur på detta territorium och bygger alltfler hus där, samt kör bort de ursprungliga invånarna, är det Israel som känner sig hotat.
Det är som om inga normala regler gäller Israel. Just deras apartheidpolitik strider inte mot de mänskliga rättigheterna enligt dem själva. Hur kan de förvänta sig att bli tagna på allvar?
Israel bryter ständigt mot internationell rätt, nu senast mot Ship to Gaza, som bordades på internationellt vatten (vilket är olagligt) och där besättning och passagerare sedan fördes iland och hölls i fängslade  utan rättsligt förfarande. Deras mobiler beslagtogs och återlämnades inte. I de s k förhören förekom förtäckta hot enligt en av passagerarna på båten. 
Det låter som ett gisslantagande i någon laglös rebellstat, inte ett beteende man förväntar sig av en stat som vill kalla sig demokrati.
Och allt är alltid någon annans fel. Fler och fler som vill se en annan utveckling i Israel lämnar landet. Kvar blir de som röstar på Netanyahu och får vad de förtjänar.

Mobbas arkitekter som vill passa in?

SvD har idag ett reportage om vad turister tycker om Stockholm.Turisterna tycker om Gamla Stan och att det finaste med Stockholm är vattnen och naturen och flera nämner den vackra färgen på husen.
Det är något för dagens arkitekter att fundera på. Vad gör Stockholm unikt? Jo, vattnen och närheten till naturen. Ändå envisas politikerna med att det hopplösa Slussenförslaget ska genomföras. Arkitekterna tävlar om skrytbyggen i glas och betong. Men detta finns ju överallt!
Inte minst är många arkitekter inne på skyskrapor á la Dubai. Varför ska Stockholm likna städerna i rika oljeemirat eller för den delen växande u-landsstäder? Det är som om man är kvar i 50-talets tänkande om modernism. Just nu är den stora trenden om man ser till de nya hus som byggts SVART! Svarta hus eventuellt med glas. Eller eventuellt i den mörkaste rödbruna tegelfärgen. Varför vill man ha svarta hus i ett land som är så mörkt som vårt?
Det förekommer antagligen någon form av arkitektmobbning, där de som vill rita hus som passar in i befintlig miljö, hånas för att inte våga sticka ut och vara "nyskapande och annorlunda". Ta bara det omöjliga "osthuset" i Gubbängen söder om Stockholm, som man vill pressa in i en park där husen runt omkring är byggda på 40-talet. Ett agerande totalt okänsligt för omgivningen och dem som bor där. Huset kanske är kul på ett ställe där det får stå lite för sig självt som ett utropstecken, men totalt feltänkt i den föreslagna miljön. Får arkitekter ingen utbildning i omvärldsanalys? Är det bara deras egna lilla projekt som räknas oavsett var det ska byggas?

Nätets förtjänst att brottsligheten minskar?

Aftonbladet Kultur skrev igår om att brottsligheten har minskat dramatiskt i hela västvärlden. Det finns många teorier om varför, t ex en åldrande befolkning, eller som i USA att fler än någonsin sitter i fängelse (främst svarta). Trots alla hemska rapporter om mord och misshandel, har vi alltså den lägsta brottsligheten på 20 år eller mer.
En teori som inte kom upp, men som jag funderar på, är om nätet inte tagit över en del av den kriminella verksamheten. Många får utlopp för sitt hat och sin frustration i olika kommentarsfält och forum. De behöver inte gå ut och slå riktiga människor (fast de som utsätts kan må minst lika dåligt psykiskt). Droger kan säljas över nätet. Hela verksamheten blir mer anonymiserad via internet (fast den går naturligtvis att spåra).
En del med våldsamma tendenser kanske nöjer sig med att sitta framför olika våldsamma dataspel och ha ihjäl folk.
För övrigt har ju övervakningskameror och larm utvecklats så att det blir allt svårare att göra inbrott. Man hör ju aldrig om bankrån nuförtiden. Däremot ökar bedrägerierna och identitetsstölderna på nätet, så de kriminella letar nya vägar för att komma åt andras pengar och egendom.
Men det är ju ändå positivt med minskad kriminalitet även om känslan är att den ökar snarare än minskar. Och där har medierna sitt ansvar. Ju färre brott, desto mer uppmärksamhet får de som faktiskt äger rum.

Mest betalt för att sitta still

Läste ett debattinlägg i Aftonbladet av en polis som berättade om sitt hittills tioåriga yrkesliv och vad hon gör/gjort som polis. Allt från trafikövervakning till utryckningar i samband med mord, självmord, misshandel, andra typer av dödsfall, spädbarn som inte setts efter, droger och alkohol. Hon har fått utstå alla sorters spott och spe av våldsamma och hatiska människor.
För det här yrket är grundlönen 21 300/mån och en vanlig polis tjänar sällan mer än 25 000. Här kan vi tillägga att lönerna i vården är ungefär desamma. Dvs att de som sköter de tuffaste och sköraste uppgifterna i vårt samhälle, har bland de lägsta lönerna.
Detta är ju helt oacceptabelt. Jag som varit statligt anställd och suttit på min kontorsstol stor del av tiden, har aldrig tjänat så lite efter några års yrkeserfarenhet. Inte för att det jag gjort varit meningslöst, men i fysisk ansträngning och psykologisk förmåga står det sig slätt.
En vanlig polis/sjuksköterska borde i alla fall ha samma löneläge som t ex ekonomer i statlig/kommunal förvaltning med samma yrkeserfarenhet inom sitt område.
Lönen är ju dessvärre det vi har som belöningssystem och sen individuell lönesättning infördes i många organisationer har det blivit etter värre. Godtycket firar triumfer. Anställda tystas och kritik ger inga extra lönepoäng. Men att ge poliser och vårdpersonal löner i nivå med andra kommun- och statligt anställda är en solidaritetsfråga. Facken borde fundera inbördes på detta för att inte tala om arbetsgivarna.
Vill man ha bra vård och en bra fungerande poliskår borde det kosta.