Björklund värnar kortsiktighet

Jan Björklund har inte förstått (eller vägrar förstå) någonting. Det gäller skolan såväl som energin. Nu skäller han ut sina allianskamrater för att de ingått en energiöverenskommelse som i alla fall börjar bana väg för en miljöomställning.
Jan Björklund älskar kärnkraft. Han tror nämligen att det är en fossilfri energikälla. Men den är lika lite förnyelsebar som kol och olja. Den ger inga utsläpp, menar han. Han borde besöka en urangruva någon gång. Förutom att man fortfarande inte hittat en slutförvaring för det otroligt giftiga avfallet, ännu värre än kol och olja.
Kanske har kärnkraft mindre påverkan på klimatet än kol och olja, men vi vet ju faktiskt konsekvenserna av utsläpp från ett havererat kärnkraftverk vid det här laget. Två förödande olyckor har redan hänt, inget talar för att det inte blir fler.
Björklund menar att nu subventioneras vindkraften på kärnkraftens bekostnad. "Det är svårbegripligt varför Sverige under flera årtionden framåt ska pumpa in många tiotals miljarder kronor via subventioner i nya vindkraftverk när vi redan har en överproduktion av elektricitet i Sverige", säger han.
Det här är politisk kortsiktighet i sin värsta form. När man äntligen får till en uppgörelse som sträcker sig långt fram i tiden och som faktiskt ser att kärnkraften är dödfödd ur hållbarhetssynpunkt, tjatar Björklund om marknadsmässighet. Men om marknaden får bestämma händer faktiskt ingenting. Skadliga produkter får fortsätta finnas i all evighet, åtminstone så länge de är lönsamma. Inga steg tas mot den hållbarhet som alla framhåller är så viktig.
Jan Björklund och hans liberaler har därmed förlorat all trovärdighet när det gäller frågor om framtid och hållbarhet.

Vision bör bli handling

Enligt en rysk kärnkraftsexpert är Fukushima värre än Tjernobyl. Ja, hur det än är med det så är Fukushima tillräckligt hemskt för att slutsatser borde dras i vartenda politiskt läger, av kärnkraftsindustrin m fl. Fukushima läcker radioaktivt vatten ut i havet. Hur länge då? Och hur långt kommer detta vatten att föras och vilka men får det på livet i havet? Ingen vet, vilket är tillräckligt illavarslande. Sverige behöver en ny vision, skriver Gustaf Fridolin och Bertil Torekull i SvD om slutsatser efter Fukushima (fast "efter" på intet sätt är färdigt än). Men det är inte visioner Sverige behöver nu, utan handling. Skribenterna tar upp hur olika företag utomlands satsar på nya energislag, t ex solceller i Tyskland (inte soligare än Sverige), våg- och vindkraft i Frankrike, och General Electrics satsar på nya miljö- och energisnåla produkter. Men i Sverige investerar de i en fabrik som vill bygga delar till kärnreaktorer. Om man ska tro Anders Borg har vi en otroligt stark ekonomi. Men de investeringar i energi regeringen främst vill göra handlar om mer kärnkraft. Inte en ny tanke verkar tänkas i Rosenbad. Och näringsministern verkar helt handlingsförlamad. Och riskkapitalisterna göder man med skattemedel i den offentliga sektorn istället för att investera i nytänkande och entreprenörskap i det som de ofta talar om i sina högtidstal: ett hållbart samhälle. Men det förblir väl fortfarande en vision.

Dags att infria folkomröstningsresultatet

Oljekatastrofen i Mexikanska Golfen beskrivs i omfattning som om hela Östersjön vore förorenad. Det säger också en del om hur lättsinnigt vi handskas med olja och kemikalier som fraktas över Östersjön i stora tankers (och olyckor har ju hänt flera gånger). För att inte tala om att vi låter kemikalietransporter befara Mälaren, hela Mälarregionens dricksvatten. Vad gör vi om det händer något där?

Inget av detta kan dock jämföras med vad en kärnkraftsolycka skulle ställa till med. Vi lever ännu med sviterna efter Tjernobylkatastrofen med förhöjda cesiumvärden i fisk, kött, bär och svamp i Mellansverige. Och vi fick ju bara igår se vad säkerheten är värd på Forsmark. Och den dåliga säkerheten har vi sett värre prov på häromåret då man var nära en härdsmälta.

Upp till 12 miljarder ska privata aktörer betala själva om en olycka inträffar. Det är ju ingenting! Halva Sverige kan bli obeboeligt om det vill sig illa (inklusive våra grannländer).

Och hur man kan förespråka fler reaktorer utan att ha löst problemen med avfallet är redan det anmärkningsvärt. Istället för att ytterligare bygga på det livsfarliga avfallet är det dags att kraftigt eleffektivisera, bygga ut vindkraft och bioavfall. Det var vad majoriteten röstade för 1980 och nu är det 2010. Dags för avveckling!