Ännu ett juridiskt övergrepp på barn

Nu har det hänt igen. En domstol har återigen begått ett övergrepp mot ett barn, i strid med barnkonventionen.

Det handlar om flickan Sofie som tvingades lämna sitt familjehem där hon levt hela sitt liv och där hon betraktade fosterföräldrarna som sin mamma och pappa. Hon placerades vid tolv års ålder på ett HVB-hem långt från hemorten. Sen dess har hon vädjat på olika sätt till olika instanser för att få flytta hem, alltid med negativt resultat.

Till sist fick hon sig en advokat tilldelad som har tagit hennes fall till kammarrätten. Men där förlorade hon nu. Hon måste stanna på HVB-hemmet där hon upplever sig otrygg, till skillnad från i familjehemmet. Kammarrätten gick på socialtjänstens linje, som menar att hon är mer trygg på HVB-hemmet.

Att hon flyttades från början  berodde på att en pojke i familjens närhet var påflugen och att flickan riskerade att antastas. Men pojken har flyttat sen länge. Trots det får hon inte komma hem. 

Hon är i princip satt i fängelse. Vad gör det med ett barn? Hennes tillit till myndigheter? Vår tillit till myndigheter. Barnkonventionen har som vanligt satts ur spel. Familjehemmet och flickan vill inget hellre än att återförenas. Men åren går och hon fortsätter vara inspärrad. I skilsmässofall brukar barn från tolv års ålder få påverka vad som ska hända med dem efter skilsmässan, var de vill bo etc. Varför gäller det inte här? Skulle det vara så att det finns icke redovisade skäl till att hon inte får komma hem, då måste det i alla fall sägas, inte vad, men att. Som det är nu verkar myndigheternas agerande enbart grymt.

Flickan är berövad sina mänskliga rättigheter. Hur länge ska sådana här övergrepp få pågå i Sverige? Och de vi i allmänheten får reda på är förmodligen bara en promille av allt som händer med barn i lagens namn. Socialtjänsten hänvisar till lagen. Hur kan vi ha så omänskliga lagar i det här landet?

Fäll inga tårar för samvetsöm barnmorska

En person som vill arbeta som barnmorska, men fått nej då hon vägrar utföra aborter, har dragit sitt fall till Arbetsdomstolen, sedan kammarrätten gett arbetsgivaren rätt.
Men detta är inte en enskild persons kamp. Den backas i själva verket upp av abortmotståndare på internationell nivå. För varför vill en person bli barnmorska om samvetet är så starkt, att man inte är beredd att utföra de arbetsuppgifter som ingår? Hon bör ju ha förstått detta redan under utbildningen.
Så fäll inga tårar för Ellinor Grinmark, hon har hela världens abortmotståndare med sig. En barnmorska som inte vill bidra till de val enskilda kvinnor gör om sina kroppar, har inget på en BB-klinik att göra.
Samtidigt har USA fått en president som på sin första arbetsdag skriver under ett dekret där pengar förbjuds slussas till organisationer, både inhemska och internationella, som arbetar med aborter, preventivmedelsrådgivning och sexualupplysning (vilket ju i sig är ett sätt att motverka abort). Därmed dömer han tiotusentals kvinnor till illegala aborter som kan skada och döda dem. Varje framsteg för kvinnors sak måste ständigt försvaras, inte minst mot det gubbvälde USAs nya administration utgör.

Skjut för att skrämma

Jägarförbundet anser att förbudet mot licensjakt på varg är en "katastrof". För folk på landsbygden säger man, men man menar att det är en katastrof för jägarna. Varg är det ultimata viltet för en jägare "och det är för lite med 30 djur och för kort tid att jaga dem".
Jag läste en insändare av någon som haft varg på sin gårdsplan i Gästrikland och "hundarna i hundgården var hysteriska". Att vargen blir nyfiken på djur inom sitt revir är inte underligt. Det är också därför de kan attackera lösa hundar i skogen. Ett tips till den som tycker om att skjuta: Avlossa ett antal skott (i luften) då och då om ni ser vargspår i närheten. Det bör räcka för att skrämma vargen och hålla den borta.
Licensjakt är ytterst olämpligt i en så liten population som den svenska vargstammen. Den jakt som bör bedrivas gäller speciella inavlade djur som definieras av personer som arbetar med djur och vilt och inte att vem som helst med en jaktlicens kan springa ut och skjuta.
Det verkar som om kammarrätten är klokare än Naturvårdsverket vilket är väldigt sorgligt.

Ministerstyre på Naturvårdsverket?

Nu kom ett positivt besked. Vargjakten har stoppats av Kammarrätten. De köper inte Naturvårdsverkets argument om att jakt bidrar till en genetiskt bättre vargstam. Och frågan är om det är Naturvårdsverkets argument överhuvudtaget. Vilken tjänsteman (och de som tar fram underlag i dessa sammanhang ska ju vara experter på frågan för Naturvårdsverket är regeringens expertmyndighet i naturvårdsfrågor) kan se sig själv i spegeln och hävda att det finns någon som helst vetenskaplig grund för att ett gäng jägare som ser en varg på håll kan avgöra dess genetiska status.
Istället får man misstanken att Naturvårdsverket är utsatt för ministerstyre. Vargjakten är ett desperat försök från centern att återvinna sina inbitna landsbygdsväljare ute i skogarna. Dessvärre för dem är varghatargruppen en minoritet så det kommer inte att hjälpa centern särskilt mycket.
Men heder åt Kammarrätten som inte sväljer vilket snömos som helst.

Försäkringskassans kafkalika regler

Man orka snart inte med våra institutioner och deras stelbenta regeltolkning (om det nu är en regel eller bara idioti).
Försäkringskassan kan kräva den flicka som tvingats spela psykiskt sjuk och hållits isolerad i hemmet av sin pappa på de pengar som pappan fått ut varje vecka (25 000 kr) för att "vårda" henne. Ett annat exempel är att en nioårig flicka fått krav på sig att betala tillbaka 600 000 kr som hennes pappa misstänks ha tillskansat sig genom fusk.
Vem har skrivit denna regel (om den finns)? Det är ju faktiskt inte barnet som fått pengarna, det är ju vårdnadshavaren. Och det är vårdnadshavaren som gjort sig skyldig till bedrägeri. Är det åter Försäkringskassan som har tolkningsföreträde framför rättsexpertis, barnkonvention och sunt förnuft, liksom att deras läkarutlåtanden kan slå ut intyg från läkare som verkligen träffat patienten.
Fallet med nioåringen har gått upp i kammarrätten. Tänk vilken tid och pengar som läggs ned på att utreda om barnet ska bli skadeståndsskyldigt, när föräldern begått ett så självklart moraliskt övergrepp. Vår värld blir alltmer kafkalik.