Girig bostadspolitik

Bostadsrätterna är ett laglöst Klondyke, skriver SvD Näringsliv efter ett seminarium om reglerna för bostadsrättsföreningar. Kontentan är att det knappast finns några lagar som skyddar konsumenten, dvs de boende.
Det finns ett utbrett fiffel med de ekonomiska planerna, bland annat med så kallad ”progressiv” avskrivning, konstaterades vid en temadag om borätter nyligen. Och nu börjar både Boverket och Bolagsverket att dra öronen åt sig.
– Den gemensamma nämnaren för allt det här är trots allt att människor ska köpa bostadsrätt för sitt boende, men att det är ytterst snålt med regler som hjälper dem inför köpet,sammanfattas på temadagen.
Jag är inte säker på att att människor köper bostadsrätter för sitt boende, åtminstone inte i samband med de av borgerligheten så omhuldade ombildningarna av hyresrätter. Alltför många exempel visar att många, framför allt de som bildade styrelse för att ombilda, redan bodde någon annanstans eller skulle flytta ihop med någon. Det gällde att få ombilda så man kunde sälja sin lägenhet med rejäl vinst, eftersom man, märkligt nog, fick köpa sin hyresrätt till underpris i förhållande till marknaden.
Bläcket hann knappt torka på köpekontrakten förrän mäklarskyltar kom upp vid de ombildade husen. Girighet handlade det om och inget annat, något som borgerligheten under sin tid vid makten omhuldat särskilt, med subventioner till dem som redan har.
Tack och lov har Stockholm nu en ny majoritet vars första åtgärd var att stoppa ombildningarna med omedelbar verkan. De fattade att varenda hyresrätt är dyrbar i ett samhälle där bostadsbristen är skriande och de som mest behöver bostad inte har råd att varken köpa eller ens hyra nyproduktion. Och för säkerhets skull såg minister Attefall (KD) till att underlätta andrahandsuthyrning genom fri hyressättning, så nu har de bostadslösa inte ens råd med andra hand, medan de som hyr ut cashar in så de kan köpa en lägenhet enbart för uthyrning. Så skapar man ocker och bostadsrättsföreningarna har inte längre något att säga till om. Dags för regeringen att ändra denna lag till förmån för dem som ska bo, inte tvärtom.

Saudi dissar Margot - dissa Saudi

Nu finns ännu färre argument för att Sverige ska fortsätta sälja vapen till Saudiarabien. Igår fick utrikesminister Margot Wallström beskedet att hon inte får tala på Arabförbundets möte i Kairo trots att hon är inbjuden som hedersgäst. Det är Saudiarabien som satt stopp för detta i och med att Sverige uttalat sig om mänskliga rättigheter och kvinnors situation i Saudiarabien. Inte heller kommer de att stödja Sveriges kandidatur till Säkerhetsrådet i FN.
M a o finns inte ett enda skäl att förlänga det pinsamma avtalet med Saudi. Ja, förutom pengar då. Det hade varit ärligare av de direktörer som skrev ett inlägg på DN Debatt om vikten av att fortsätta handla med Saudiarabien, att hålla sig till det argumentet och inte svamla om att påverka Saudiarabien om demokrati och mänskliga rättigheter. Där krävs nog andra incitament än handel. Framför allt krävs en intern bas för förändring.
Om inte vår regering nu säger upp avtalet hoppas jag den löses upp. Vi tål inte hur mycket hyckleri som helst.

Lönesättande samtal en lönefälla för kvinnor

Lika lön för lika arbete har det alltid hetat i jämställdhetsdebatten. Det gillar inte arbetsgivarna. Därför har man, särskilt inom privat och statlig tjänstemannasektor, kommit på begreppet individuell lön. Helt i den liberala tidsandan. Det innebär att de anställda har ett s k individuellt lönesättande samtal med sin chef. I detta samtal ska chefen motivera den lön hen ger den anställda. Samtalet är ingen förhandling utan chefens bedömning av den antälldas prestation som kan baseras på vilken godtycklighet som helst (fast det säkert finns några luddiga lönekriterier att hänvisa till).
Här finns en stor lönefälla för kvinnor. De flesta chefer är fortfarande män och män ser män. Dessvärre ser kvinnor också ofta män, vana som de är att vara hyggliga och få män på gott humör. (Nu talar jag generellt, det finns bra chefer av båda könen). Det är svårt att förklara lönegapet mellan män och kvinnor i tjänstemannayrken. Till en del beror det på att när kvinnor får barn tar de större del av föräldraledigheten och halkar därmed efter. Men det är inte hela förklaringen. I dagens samhälle är kvinnor ofta mer välutbildade än män, så varför är skillnaden fortfarande så pass stor.
Jo, i det individuella lönesättande samtalet finns den stora godtyckligheten, där den anställda är utlämnad åt chefens bedömning. Där facket deltar i lönesättningen finns ofta mer objektiva kriterier, som erfarenhet, utbildning, antal tjänsteår m m. Sådant som många arbetsgivare idag avfärdar som helt irrelevant. Det är hur du presterar som betyder något. I i hur:et ligger många gånger också frågor om ifall du är kritisk till förhållanden på arbetsplatsen, opponerar dig mot något etc. Illojal brukar chefer kalla det. Det ingår i bedömningen av dig som anställd.
Det här leder också till mindre inflytande för facket, framför allt när det gäller att hjälpa enskilda medlemmar i lönefrågor. Därför ifrågasätter många vitsen med att gå med i facket.
Som kollektiv har anställda, särskilt kvinnor, inte mycket att vinna på individuella lönesättande samtal, även om många som är omtyckta av sina chefer gillar det. Tills man kanske få en ny chef i alla fall.

Allianssyndromet har drabbat miljöpartiet

Miljöpartiet håller som bäst på att regera sönder sig. Ingenting är längre heligt. Riksdagsledamoten Jens Holm (V) berättar i sitt senaste nyhetsbrev om att miljöpartiet röstade emot en hel hög med miljörelaterade förslag som var uppe till votering i onsdags, bl a förbud mot bottentrålning, förbud mot ålfiske pga av den akut hotade ålen och för mer ekologisk mat inom offentlig sektor. Detta gällde för övrigt också V:s förslag att riva upp FRA-lagen och att stoppa och granska FRAs samarbete med USAs spionorgan NSA.
När miljöpartiet inte ens kan stå för saker som de tidigare sagt sig vara för, då har makthungern tagit över. Det måste betyda att S bestämmer allt i regeringssamarbetet.
Visst måste man kompromissa i ett regeringssamarbete, men om inget finns kvar av partiets grundläggande ståndpunkter, måste ju väljarna fråga sig varför de ska rösta på dem.
Allianssyndromet har nu drabbat miljöpartiet, dvs att den stora äter de små.

Sätt företag som Norwegian ur spel

Nu strejkar äntligen piloterna på flygbolaget Norwegian. Deras arbetsvillkor och löner har blivit så försämrade att gränsen äntligen är nådd uppenbarligen. Girgighet sätter säkerheten ur spel för både personal och passagerare.
Många blir upprörda över strejken och tredje man blir ju tydligt drabbad. Kan vi som inte är piloter, men kanske arbetar i branscher med liknande villkor (alltid standby vid telefonen ifall man skulle få jobb, usla löner, inget kollektivavtal) eller har släkt, vänner och bekanta som har sådana jobb, försöka känna solidaritet med dessa piloter som nu fått nog. Det bästa vore om alla med den här typen av jobb gjorde en gemensam aktion, sympatistrejkar.
När arbetsmarknaden har blivit rena lotteriet, det fackliga inflytandet sjunker och arbetsgivarna går runt olika anställningsvillkor genom bemanningsföretag och konsulttjänster, kanske det är dags för en gemensam resning bland anställda i dessa företag. Eller är alla så egotrippade nuförtiden att man inte ser helheten, vart vi är på väg? Hur dåliga villkor måste de som kommer ut på arbetsmarknaden få innan de "tar till vapen" i form av strejker över hela linjen. Det skulle jag vilja se!

Inkonsekvensens mästare

SD brukar hävda att vi ska minska flyktingmottagandet för att istället hjälpa folk på plats. Detta är dock bara munväder, eller något som bara partiledningen tycker (eller säger åtminstone)
Swedfund, ett statligt bolag vars uppgift det är att finansiera investeringar i utvecklingsländer, har gjort en undersökning om attityderna till att stödja utveckling i mindre utvecklade länder.
Här skilde SD-väljarna ut sig. Medan 45 procent av de rödgröna väljarna och 38 procent av alliansväljarna instämmer helt i att det är Sveriges skyldighet att stödja mindre utvecklade länder, är det bara 11 procent av SDs väljare som anser detsamma.
65 procent av SD:s väljare anser att Sverige ger för mycket i bistånd, medan snittet för övriga är 29 procent.
Kanske är det så att SD-väljare mest fokuserar på direkt humanitär hjälp till dem som flyr krig. Men om vi tar emot 40 000 (av 80 000 fick 40 000 stanna 2013) tar Libanon emot två miljoner. Också andra grannländer till Syrien och Libyen såsom Jordanien och Egypten tar emot mångdubbelt fler.
Många afrikanska grannländer till oroshärdarna tar också emot hundratusentals flyktingar. Visst behöver vi humanitärt stöd till dem som befinner sig i direkt nöd.
Men det svenska biståndet ska bidra till människors möjligheter att ta sig ur fattigdom. Desto större välstånd på hemmaplan, desto mindre anledning att fly.
Men så långt verkar inte SD-folket se.

Betraktelse över politikens passion

Det är 29 år sedan Olof Palme mördades. Fortfarande vet vi inte vem eller varför. Och det lär vi knappast få veta heller.
Det man saknar idag är politiker med Palmes passion. Han ville verkligen något med politiken. Det är kanske fel att säga att dagens politiker inte är engagerade för det är (var) många av dem. Fredrik Reinfeldt t ex, ville väldigt gärna pröva sitt koncept från "Det sovande folket" och det gjorde han. Med känt resultat.
Jonas Sjöstedt är också engagerad om än inte lika demagogisk som Palme. Kanske är Ebba Busch Thor mer engagerad än Göran Hägglund. Han kändes allt annat än engagerad, däremot sympatisk. En person som följde strömmen i mittfåran och lät sig köras över av moderaterna gång på gång. Det kanske inte Ebba gör. Forssmed blir nog en ny Hägglund. Hoppas han har humor.
Anna Kinberg Batra känns inte heller särskilt passionerad. Står hon för samma sak som Reinfeldt? Låt oss hoppas inte.
Jan Björklund kan låta engagerad, men bara för två saker; skoldisciplin och Nato. Inom det förstnämnda området har han fått härja fritt. Med känt resultat (eller brist på hos eleverna).
Det märks att Annie Lööfs ledstjärna är Margaret Thatcher. Nyliberalismen står som ett skimmer runt henne och riskerna att falla nedför högerkanten är uppenbar. Men hon tar plats och ton. Men ändå känns centerns väg väldigt oklar. Vart är de på väg?
Stefan Löfven måste vara den minst passionerade politiker som någonsin fått en partiledarpost. Det känns som om han hela tiden vill stå i alliansvärmen, snarare än att behöva prata med miljöpartiet. Känns som om de inte har en fråga gemensam (utom möjligen behålla vinst i välfärden).
Om han inte ens kan rakt av säga nej till Saudiavtalet (ja det kostar i pengar, men ibland är trovärdighet och moral viktigare) säger det rätt mycket om hans ideologiska övertygelse.
Så denna 1 mars, tjugnio år efter Palmes död, känns ändå saknaden stor. Palme var också pragmatiker. Han skulle lett oss in i EU, skillnaden skulle vara att man kanske skulle lyssnat till Sveriges röst på ett annat sätt om han varit där.