Schweiz har bestämt sig. Tyskland har bestämt sig. Nu ska de avveckla kärnkraften. Sverige bestämde detsamma för 31 år sedan. Sedan dess har knappt ett vitten skett fast man bestämde att 2010 skulle kärnkraften vara avvecklad.
Istället står vi här med en velig grupp fega politiker som fortfarande varken vågar säga ja eller nej. Man hade chansen - men tog den inte, att bli världsledande på grön utveckling, förnyelsebar energi, omställning till ett hållbart samhälle. Vi kunde ha varit på god väg nu. Men istället sätter det rika Tyskland ner foten, beredda att investera och utveckla. Sverige betalar hellre av på statsskulden.
tisdag 31 maj 2011
Försämring inte krav ger Sverige lågt index
Välfärden klarar inte svenskarnas höga krav, basunerar SEB på DN Debatt. De har gjort ett eget välfärdsindex och jämför de nordiska länderna. På nästan alla punkter har Sverige det lägsta förtroendet för olika delar i välfärden.
Är någon förvånad? Alliansen har gått fram som en slåttermaskin i de offentliga trygghetssystemen, gjort vinstmaskiner av de offentliga institutioner som ska tillhandahålla olika former av välfärdsservice och skurit ned verksamhet och personal på varje område. Allt för att kunna sänka skatten.
Det är tungt att se något bra bli sämre. Särskilt när det inte behöver vara så. Det är förklaringen till Sveriges låga index tror jag, inte att svenskarnas krav egentligen är större än andra länders.
SEBs dröm och hopp är att folk nu ska skaffa privata försäkringar för att kunna köpa sig välfärd. Det kommer naturligtvis inte alla svenskar att kunna, men vad bryr sig SEB om det.
En rimligare lösning är att höja skatten. Det blir mindre att bära för var och en. Det var det som en gång byggde välfärden. Vi är många som är ledsna (förbannade) för att det är den bibliska modellen som är alliansens ledstjärna (åt dem som har skall varda givet).
Är någon förvånad? Alliansen har gått fram som en slåttermaskin i de offentliga trygghetssystemen, gjort vinstmaskiner av de offentliga institutioner som ska tillhandahålla olika former av välfärdsservice och skurit ned verksamhet och personal på varje område. Allt för att kunna sänka skatten.
Det är tungt att se något bra bli sämre. Särskilt när det inte behöver vara så. Det är förklaringen till Sveriges låga index tror jag, inte att svenskarnas krav egentligen är större än andra länders.
SEBs dröm och hopp är att folk nu ska skaffa privata försäkringar för att kunna köpa sig välfärd. Det kommer naturligtvis inte alla svenskar att kunna, men vad bryr sig SEB om det.
En rimligare lösning är att höja skatten. Det blir mindre att bära för var och en. Det var det som en gång byggde välfärden. Vi är många som är ledsna (förbannade) för att det är den bibliska modellen som är alliansens ledstjärna (åt dem som har skall varda givet).
söndag 29 maj 2011
Nya Slussen - en lösning för 50-talet
Man pratar om att en stad måste utvecklas och självklart ligger det något i det. Men vissa platser är viktigare än andra. Och nu är man farligt nära att göra samma blunder som på 60-talet, då man rev hela Klara. De flesta anser nog idag att man borde ha gått betydligt försiktigare fram i dessa kvarter.
Nu väntar en 50-talslösning på Slussen. Problemet med Slussen är konstruktionen med balkar som bär upp trafikapparaten. Man kan ju tycka att det borde bli billigare att bara åtgärda detta utan att bygga skrytbyggnader som skymmer det som är Slussens kärna; utsikten åt alla håll över Riddarfjärden i väster och Saltsjön i öster., samt ner mot Gamla Stan. Gå in på www.planet11.com och titta på hur det ser ut idag och jämför med det planerade förslaget.
Trots alla protester envisas man med att uppföra någon slags glasgalleria på Södermalmstorg, som självklart kommer att skymma de vyer jag talar om, förutom att det kommer att innebära energikrävande uppvärmning likt övriga gallerior i stan.
Den öppna himlen under Katarinahissen skyms av ett hus som byggs på Stadsgårdskajen. Och motorleden mot Gamla Stan finns kvar med alla sina filer. Vi har en stad på vatten, men vi täcker så mycket vi kan med asfalt och betong istället för att utnyttja dessa vatten. Huvudlös planering av folk som verkar leva kvar på 50-talet.
Nu väntar en 50-talslösning på Slussen. Problemet med Slussen är konstruktionen med balkar som bär upp trafikapparaten. Man kan ju tycka att det borde bli billigare att bara åtgärda detta utan att bygga skrytbyggnader som skymmer det som är Slussens kärna; utsikten åt alla håll över Riddarfjärden i väster och Saltsjön i öster., samt ner mot Gamla Stan. Gå in på www.planet11.com och titta på hur det ser ut idag och jämför med det planerade förslaget.
Trots alla protester envisas man med att uppföra någon slags glasgalleria på Södermalmstorg, som självklart kommer att skymma de vyer jag talar om, förutom att det kommer att innebära energikrävande uppvärmning likt övriga gallerior i stan.
Den öppna himlen under Katarinahissen skyms av ett hus som byggs på Stadsgårdskajen. Och motorleden mot Gamla Stan finns kvar med alla sina filer. Vi har en stad på vatten, men vi täcker så mycket vi kan med asfalt och betong istället för att utnyttja dessa vatten. Huvudlös planering av folk som verkar leva kvar på 50-talet.
lördag 28 maj 2011
Inget hopp om Israel
Optimistiska röster hörs för att nu när det händer saker i länder i Mellanöstern och Nordafrika blåses nytt liv i fredsprocessen mellan Israel och Palestina. På något sätt verkar man tro att bara för att Israel kallar sig demokrati så ska det ta sitt ansvar och föra processen framåt. Men det enda demokratiska med Israel är att de väljer sina ledare. Och så länge det väljer sådana i grunden antidemokratiska personer som Netanyahu kommer ingenting att hända. Det har han ju tydligt deklarerat. "Vi kommer aldrig att gå tillbaka till 1967 års gränser" har han ju slagit fast.
Det demokratiska med Israel är ju att man faktiskt kan rösta bort honom. Men de människor i Israel som vill ha fred med palestinierna och matas med Netanyahus världsbild lämnar i allt större skaror landet. Kvar blir de militanta och hämndlystna. Och de blir ju alltfler på den palestinska sidan också, ju mer frustrationen växer.
Jag tvivlar på att något händer såvida inte tydliga demokratier bildas i grannstaterna väldigt fort. Det scenariot lär dessvärre dröja, även om hoppet om detta är större, än att Israel intar någon acceptabel förhandlingsposition.
Det demokratiska med Israel är ju att man faktiskt kan rösta bort honom. Men de människor i Israel som vill ha fred med palestinierna och matas med Netanyahus världsbild lämnar i allt större skaror landet. Kvar blir de militanta och hämndlystna. Och de blir ju alltfler på den palestinska sidan också, ju mer frustrationen växer.
Jag tvivlar på att något händer såvida inte tydliga demokratier bildas i grannstaterna väldigt fort. Det scenariot lär dessvärre dröja, även om hoppet om detta är större, än att Israel intar någon acceptabel förhandlingsposition.
fredag 27 maj 2011
Skattelättnad ökar lyckan att ge
Regeringen gör allt för att gynna de välbeställda. Nu ska man också kunna få skatteavdrag för gåvor till välgörenhet (fast så mycket gåva blir det väl inte då längre) enligt ett förslag beskrivet i tidningen Riksdag & Departement. Insatser på upp till 2000 kr per år ska få skattelättnader - dvs skänker man bara 200 kr i månaden till någon välgörenhetsverksamhet, kan man få skatteavdrag.
En del kanske hävdar att då skänks det mer till välgörenhetsorganisationer och är inte det bra? Men varför ska alla skattebetalare vara med och subventionera olika personers önskan att ge?
Vi har ett statligt internationellt bistånd som vi alla bidrar till, vi betalar skatt till forskning, sjukvård etc i Sverige.
Risken är att staten, i linje med den nuvarande regeringens önskan om att det mesta ska ske privat, får argument att minska statens utgifter till olika verksamheter med hänvisning till privata donationer. Välgörenhet får ersätta insatser för hemlösa, funktionsnedsatta m fl.
Nu är vi verkligen tillbaka i det Adelsohn kallade "lyckan i att ge". Det behöver inte ens kosta särskilt mycket.
En del kanske hävdar att då skänks det mer till välgörenhetsorganisationer och är inte det bra? Men varför ska alla skattebetalare vara med och subventionera olika personers önskan att ge?
Vi har ett statligt internationellt bistånd som vi alla bidrar till, vi betalar skatt till forskning, sjukvård etc i Sverige.
Risken är att staten, i linje med den nuvarande regeringens önskan om att det mesta ska ske privat, får argument att minska statens utgifter till olika verksamheter med hänvisning till privata donationer. Välgörenhet får ersätta insatser för hemlösa, funktionsnedsatta m fl.
Nu är vi verkligen tillbaka i det Adelsohn kallade "lyckan i att ge". Det behöver inte ens kosta särskilt mycket.
tisdag 24 maj 2011
Kungen är komprometterad
Det tjatas om att kungen ska uttala sig om sina famösa besök på olika klubbar och om han kände till kontakterna med kriminella som hans vän(ner) haft.
Han har redan erkänt att han deltagit i diverse kafferep av tvivelaktig karaktär och han har förnekat kännedom om kriminella kontakter (fast det verkar som om han besökt klubbar ägda av sådana). Han är redan komprometterad. Bloggaren Röda berget gör en utmärkt analys av läget. Kungen har inte förstått sin roll.
Efter nästan 40 år på tronen framstår han ofta som lite tafflig vid officiella framträdanden och värre, ointresserad i sammanhang där det sägs att han gör sina viktigaste insatser (det har tillräckligt många vittnat om, inte minst inom näringslivet). Vi kan inte ha en kung som mer och mer framstår som en driftkucku. Drottningens roll har i mycket bestått i att vara krishanterare. Men i den senaste krisen är hon maktlös och man kan inte förvänta sig hur mycket lojalitet som helst från någon som får en oförtjänt martyrgloria.
Det finns bara en väg ut ur detta och det är att avgå. Drevet har börjat så smått och snart kan han bli lovligt byte. Fast det kanske är bra att han sitter kvar. En vanärad kung gör slut på monarkin.
Han har redan erkänt att han deltagit i diverse kafferep av tvivelaktig karaktär och han har förnekat kännedom om kriminella kontakter (fast det verkar som om han besökt klubbar ägda av sådana). Han är redan komprometterad. Bloggaren Röda berget gör en utmärkt analys av läget. Kungen har inte förstått sin roll.
Efter nästan 40 år på tronen framstår han ofta som lite tafflig vid officiella framträdanden och värre, ointresserad i sammanhang där det sägs att han gör sina viktigaste insatser (det har tillräckligt många vittnat om, inte minst inom näringslivet). Vi kan inte ha en kung som mer och mer framstår som en driftkucku. Drottningens roll har i mycket bestått i att vara krishanterare. Men i den senaste krisen är hon maktlös och man kan inte förvänta sig hur mycket lojalitet som helst från någon som får en oförtjänt martyrgloria.
Det finns bara en väg ut ur detta och det är att avgå. Drevet har börjat så smått och snart kan han bli lovligt byte. Fast det kanske är bra att han sitter kvar. En vanärad kung gör slut på monarkin.
Bodströms bok - surkarts bekännelser?
Lena Mellins politiska omdöme verkar helt ha gått i stå. I sin krönika skriver hon att Tomas Bodström borde blivit partiledare för han har driv och vill ju något, enligt henne.
Ja, t ex vill han att jantelagen ska utrotas. Och att partiet ska byta namn. Skatten ska inte höjas, privatiseringar är bra, i övrigt gäller s k traditionella värderingar inom socialdemokratin. Jaha och? Vilken sosse kan inte instämma i olika delar av detta, det gör ju t ex Håkan Juholt.
Lustigt nog drar Martin Aagård, som recenserar Bodströms bok, precis motsatt slutsats. Han ser en velpelle som inte verkar ha någon som helst ideologisk övertygelse, utan plockar lite ytligt här och där.
En slutsats man kan dra är i alla fall att Bodström vill sälja sin bok. Behållningen i de böcker han tidigare skrivit, i deckargenren, är ju att han har en viss humor. Om man ska tro skriverierna om den nya boken verkar den mera vara en surkarts bekännelser. Men det kanske görs på ett kul sätt.
Ja, t ex vill han att jantelagen ska utrotas. Och att partiet ska byta namn. Skatten ska inte höjas, privatiseringar är bra, i övrigt gäller s k traditionella värderingar inom socialdemokratin. Jaha och? Vilken sosse kan inte instämma i olika delar av detta, det gör ju t ex Håkan Juholt.
Lustigt nog drar Martin Aagård, som recenserar Bodströms bok, precis motsatt slutsats. Han ser en velpelle som inte verkar ha någon som helst ideologisk övertygelse, utan plockar lite ytligt här och där.
En slutsats man kan dra är i alla fall att Bodström vill sälja sin bok. Behållningen i de böcker han tidigare skrivit, i deckargenren, är ju att han har en viss humor. Om man ska tro skriverierna om den nya boken verkar den mera vara en surkarts bekännelser. Men det kanske görs på ett kul sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)