Idag när jag kom ut från banken mötte jag en 90-årig dam som frågade om det var lång kö, hon behövde ta ut pengar. Men denna bank har nu också slutat med kontanthantering, liksom merparten av alla banker. Nu finns det bara ett kontor i city kvar som har kontanter (och detta var i en förort) Damen blev förtvivlad, hon hade alltid gått hit för att ta ut pengar, hon hade inte ens ett bankkort. Men det blir hon tvungen att skaffa nu, eller åka in till stan.
Själv känner jag en person som på grund av sjukdom inte kan hantera någon form av digitala medier eller ens en mobiltelefon. En av de tio procent i Sverige som blir alltmer utanför i ett samhälle som blir alltmer hysteriskt digitalt.
Ett exempel på denna hysteri är t ex att myndigheter förutsätter att alla har bredband, fast utbyggnaden av detta verkar stå stilla, åtminstone på landsbygden. Vi ska alla ha "mina sidor" på varenda myndighet och affär vi kontaktar. En miljon lösenord snurrar i huvudet och i vissa fall bestämmer datorn att du inte får använda samma lösenord på flera ställen.
Förutom att, samtidigt som man hela tiden talar om säkerhet, samhället blir alltmer sårbart. Vad ska vi med dyra vapensystem om några hackningar kan slå ut elektriciteten? Då kommer inget att fungera.
Sverige är ett mycket blåögt land när det gäller digitalisering.
Medan robotar sköter samhällsfunktionerna ska vi medborgare sitta hemma vid dator eller telefon och sköta vår administration utan kontakt med annat än andra datorer. Och nåde dem som inte hänger med.
