tisdag 31 augusti 2010

Alternativen är glasklara

Medierna, som idag styr det mesta av "valinformationen", talar omedelbart om vinnare och förlorare sedan de rödgröna presenterar sitt valmanifest. Det blir patetiskt, när det för merparten av det svenska folket handlar om någon tusenlapp hit eller dit. Man är helt fixerad vid plånboken. Det är ändå andra prishöjningar, räntan o dyl utanför politikens kontroll som avgör om man får det kärvt eller inte.
För de sjuka, arbetslösa och de fattigaste pensionärerna finns bara ett alternativ att rösta på - det rödgröna. De rödgröna vill att välfärdstjänsterna ska ha en prisnivå som alla kan klara. Om de också ska hålla en god kvalitet för alla krävs att det är behoven och inte utbudet som styr (i alla fall om det är skattefinansierat, privata alternativ som finansierar sig själva har alltid funnits för dem som haft råd).
Alliansen satsar på den välbeställda medelklassen (trots att de retoriskt motsäger detta). De extra 100- till 1000-lapparna (mer ju mer man tjänar) i skattesänkning blir ju inte mycket för dem med lägre inkomster, för där äter prishöjningar m m snabbt upp extrakronorna, medan de välbeställda får mer att röra sig med. Och fler jobb har det ju inte blivit med den här politiken.
De generella välfärdssystemen i form av sjuk- och arbetslöshetsförsäkring (som alliansen kallar bidrag) har underminerats av alliansens politik och kastat ut redan svaga i fattigdom och bidragsberoende (socialbidrag).
Ska det vara så förbannat svårt att se skillnad på de här alternativen (dvs inriktningen på politiken snarare än enskilda förslag om 100-lappar hit eller dit) att man inte vet vad man ska välja? Det handlar helt enkelt om man vill ha ett samhälle där alla kan leva drägligt eller ett där de som är välbeställda får merparten av samhällets stöd.
Och vill man dessutom för ett ögonblick titta upp ur plånboken och se att vi lever i en global värld med alltmer accelerande miljöproblem så kan man ju inte rösta på ett alternativ där Andreas Carlgren är miljöminister och där ambitionsnivån ligger nära noll. Det går alltid att göra mer, men alliansen gör mindre.
Är vi så indoktrinerade av mediernas personfixering att vi inte kan se helheten? Alternativet borde vara glasklart för alla som bryr sig om något annat sig själva.

lördag 28 augusti 2010

Många väntar på att bli sedda i valrörelsen

DN:s Annika Ström Melin kommenterar i ett ledarstick att Thomas Bodström åker till USA för att bo där några månader. "Bodström lovar att komma tillbaka nästa vecka och sedan stanna över valet innan han återvänder till USA. Socialdemokraterna litar tydligen på att väljana kan vänta", skriver hon.
Men det är inte Thomas Bodström väljarna väntar på, Annika Melin. Väldigt många väntar på att bli synliggjorda i det här valet. Det gäller ungdomar, ensamstående föräldrar, arbetslösa och sjuka. Dvs de som inte ens har pengar att göra avdrag från. Som jag skrev igår, det är de besuttnas problem som står i centrum denna valrörelse (och vad annat kan man vänta med en regering vid makten som mest ägnat sig åt att berika de rika). De andras problem berörs knappt. Och vart tog miljö- och klimatfrågorna vägen? De berör ju oss alla.

fredag 27 augusti 2010

De besuttna journalisterna

Eva Franchell skriver en bra ledare i dagens Aftonblad (ABs ledarsida är ett ljus i det borgerliga mörkret) om att partiledarutfrågningen handlar mest om överklassproblem. Det är en sorglig utveckling hos dagens journalister, att de numera i allt högre grad representerar den besuttna klassen och därmed också ägnar sig åt de problem som mest rör dem själva, dvs rut-bidrag, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt (de flesta som syns i stockholmsmedierna verkar på bo Söder i Stockholm).
Och då fylls medierna av siffror och statistik som rör de mest bemedlade, som verkar gå i taket vid minsta förändring i förmögenhetsutvecklingen. Som om de skulle märka några hundralappar hit eller dit. Det gör däremot de som får vända på slantarna i slutet av månaden. Men det är en värld som varken merparten av politikerna eller journalisterna förstår sig på eller verkar kunna sätta sig in i.
Därför får partiledarna sitta och rabbla siffror och statistik i TV, vilket naturligtvis överhuvudtaget inte fastnar hos väljarna. Det gör bara en tydlig berättelse om vilket samhälle man vill ha. Men den chansen verkar de inte få i SVTs utfrågningar.

Den ständigt magsura Lena Mellin

Det måste vara jobbigt att också ha Aftonbladets politiska kommentator emot sig, som om inte Henrik Brors i DN vore nog. Vad Mona Sahlin än gör, stöter Lena Mellin upp magsura kommentarer. "Nej bättre kan du", skriver Lena Mellin efter gårdagens partiledarutfrågning. Men i Lena Mellins värld kommer Mona Sahlin aldrig att bli bra nog. Det är sorgligt att ständigt matas med dessa borgerliga politiska skribenter oavsett vilken tidning man än öppnar. Och deras personfixering är total. De vill naturligtvis ha en match mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt och helst bortse helt ifrån den olika samhällssyn som alliansen respektive de rödgröna står för.
Tyvärr gäller inte heller ordspråket "tomma tunnor skramlar mest" för Fredrik Reinfeldt. Där är det bara tyst, förutom ordet skattesänkning, som tydligen ska värna välfärdens kärna. Har vi sett något av det hittills?

torsdag 26 augusti 2010

Persson - en sann folkpartist

Göran Persson kastar sig nu in i valrörelsen, vilket inte lär göra det lättare för socialdemokraterna. Hade han haft vett att avgå innan förra valet kanske läget hade sett helt annorlunda ut i detta val. Väldigt många röster i förra valet var missnöjesröster för att få bort just Persson.
Göran Persson är nämligen i grunden folkpartist. Han låter som en sådan och hela hans regim var sådan. Det som var minst folkpartistiskt hos honom var kommunaliseringen av skolan, det enda område där man som vänster kan hålla med folkpartiet (utom när det gäller friskolor och skolpeng).
Stackars Mona, hon är inte tillräckligt borgerlig enligt Persson. Han vill gå i koalition med folkpartiet. Kanske röstar han på dem också. För inte hjälper han socialdemokraterna med sitt utspel.

onsdag 25 augusti 2010

Moderaterna har hållit miljölöftet

I ett debattinlägg i Nya Wermlandstidningen summerar riksdagsledamoten Stina Bergström (mp) alliansens insatser på miljöns område. Och de har gjort en hel del insatser. Men väldigt få har gynnat miljön. Tvärtom tar Sverige ständiga kliv bakåt på miljöområdet. Inom i stort sett alla områden har beslut tagits som missgynnar miljön.
Det gäller kemikalier, där vi nu tillåter kadmium i mat och skatten på konstgödsel har tagits bort. Det gäller rovdjurspolitiken där vi nu tillåter jakt på fridlysta djur (varg och val). Strandskyddet har urholkats. Slopandet av Djurskyddsmyndigheten har lett till minskad kontroll av djurbesättningarna. Vägar prioriteras framför järnväg. Nya kärnreaktorer blir tillåtna, stick i stäv med 1980 års folkomröstning. Och klimatmålen ska uppfyllas i andra länder, "för vi är ju så duktiga ändå och ligger så långt fram", enligt regeringens egen utsago.
Moderaterna sade inför valet 2006 att miljön inte var prioriterad. Det vallöftet har de i alla fall hållit.

tisdag 24 augusti 2010

Alliansen på tomgång i SVT-debatt

Har hört en del av partidebatten med Sverker Olofsson i SVT. Nu handlar det bara om skatterna igen, men annars har det blivit väldigt tydligt vilken tomgång alliansen går på när man talar om välfärd.
De svänger sig med ord som traditionellt förknippats med vänstern, men deras tolkning handlar hela tiden om att trygghet innebär att kunna välja vårdgivare (inte att de som finns går på knäna), att de skattepengar som faktiskt kommer in ska användas till vinst i välfärdssektorn snarare än att stärka verksamheten (t ex att starta fler skolor än som behövs på annan verksamhets bekostnad), arbetslinjen handlar om att kasta ut folk ur försäkringar (arbetslöshet och sjukförsäkring) som varit grundbulten i välfärdssamhället.
Trovärdigheten sjönk verkligen för alliansen när realpolitiken debatterades och de rödgröna stärkte sina kort. T o m Tomas Östros kändes äkta och engagerad, medan Borg trött på slutet nämnde att vi i alliansen satsar på "välfärd och trygghet" och lät som om han överhuvudtaget ine förstod dessa ords innebörd.

måndag 23 augusti 2010

Tidningars personfixering avgör valet

Medialiseringen är ett faktum. Det är genom medierna som med­borgarna tar till sig vad de olika politiska alternativen står för. Det sker sällan i direkta möten med politiker.
Det skriver Helle Klein bl a i sin ledare i dagens Aftonblad. Hon måste bli deprimerad när hon ser hur hennes egen tidning ger sig på socialdemokraterna. Lena Mellin skräder inte orden om socialdemokraternas valrörelse. Och i Lena Mellins politiska krönika handlar det inte om moderaternas eller socialdemokraternas politik, utan om Mona och Fredrik. Det är dem det handlar om, enligt henne.
Det är drömläget för alliansen. Hur många gånger ska man behöva läsa om hur impopulär Mona Sahlin är jämfört med Reinfeldt? Och för varje artikel fortsätter spiralen nedåt.
Många ser bara rubriker och då är orden "katastrof", "mardröm", "skräcksiffror" ihopkopplade med Mona Sahlin. Kritisera gärna korkade utspel som butler i tunnelbanan m m, som ändå är politiska förslag (fast inte från Sahlin, som tagit avstånd), men sluta med denna personfixering.


söndag 22 augusti 2010

Moderater blir sossar

Moderaterna vill inte heller sänka skatterna mer, enligt en Sifo-undersökning i Aftonbladet. I förra valet vann moderaterna (och alliansen) på att tala som socialdemokrater. I detta val måste de bli socialdemokrater för att vinna.
Så de talar om att värna välfärden, ge mer till pensionärerna, talar varmt om sjuksköterskor i den offentliga sektorn. Kanske känner socialdemokratiska väljare mer igen sig i denna retorik än i talet om könsneutrala toaletter och butler i tunnelbanan? De tror att moderaterna kommer att bli socialdemokrater.
Kanske tror moderaterna det själva. Reinfeldt har ju Tage Erlander som ideal och Borg Gunnar Sträng. De är båda välfärdsbarn som inte kan tänka bort den välfärd de växt upp i. Ändå arbetar de för ökade klyftor och mer utslagning. Men kanske de inte förstår det. Välfärden har ju alltid funnits i deras liv, ständigt närvarande, som ett flyttblock i en hage. Hur den kom till kanske inte ingick i kursplanen i Täby kommun. Och inte var det tack vare högern.

Högerlögner

I dagens DN går Peter Wolodarski till bred attack mot vänsterpartiet. Han försöker beskriva partiet som om det fortfarande stödde Sovjetkommunismen. Det är ju patetiskt. Nu ska de rödgröna associeras med ett system som alla är motståndare till.
"Valet i höst handlar inte om socialismens införande i Sverige, utan om huruvida ett oreformerat kommunistparti för första gången ska få plats i en svensk regering", skriver Wolodarski. Jag vet inte hur många gånger detta parti har tagit avstånd från sitt förflutna. Det
är ren lögn att påstå att vänsterpartiet är ett "oreformerat kommunistparti". Det är som att påstå att moderaterna fortfarande har nazianstuckna idéer.
Det är så billigt att skriva en krönika som den Wolodarski skrev idag. Eller har han letat fram den från tidigt 70-tal (fast då var han väl inte född)? 1977 lämnade de Sovjettrogna partiet och bildade apk. Varken de eller Sovjetunionen existerar idag.
Vänsterpartiet står idag politiskt ungefär där sossarna stod under sent 70-tal. Och valet idag handlar om ifall Sverige ska bli som Thatchers och Reagans England och USA, där det mesta sköts privat (fast med skattemedel) och valfrihet betyder att misslyckas du i samhället så har du gjort fel val.
Och att vara emot EU hindrar väl inte att man följer folkomröstningens resultat. Vi är med och utifrån det får man driva politiken. Till skillnad från partier i alliansen som lämnar folkomröstningsresultatet om kärnkraft och vill bygga nya reaktorer.
Så skärp dig Wolodarski. Rena lögner är pinsamma. Det räcker gott med alliansens retorik att säga ett och göra ett annat. Det är tillräckligt illa.

lördag 21 augusti 2010

Lönesättande samtal - för de starka

Apropå individualisering - ett nytt sätt att undergräva fackföreningarnas roll är de s k lönesättande samtalen som nu genomförs på många håll i den statliga sektorn och som ersätter de vanliga fackliga löneförhandlingarna. Det innebär att varje anställd för ett individuellt samtal med sin chef om hur vederbörande presterat under perioden och sedan presenterar chefen den lönesumma arbetsgivaren vill ge. Löntagaren kan då skriva under att det är OK eller gå vidare till sin fackförening om vederbörande är missnöjd.
Detta kan ju låta bra och att man får en chans att diskutera sina prestationer med sin chef. Det är säkert bra för dem som har goda relationer med sin chef. Men den här typen av individualisering riskerar också att tysta de redan tysta arbetsplatserna ännu mer. Vem vill vara kritisk och inopportun om det riskerar att gå ut över lönen?
Dessutom kan det påverka det redan växande gapet mellan mäns och kvinnors löner. Vi vet att män ser män i större utsträckning än de ser kvinnor på en arbetsplats. Också kvinnliga chefer tenderar att se män i högre grad. Det här systemet riskerar att ytterligare missgynna kvinnor i lönehänseende.
Och hur blir det med dem som är ovana att göra sin röst hörd? Som inte kan/vill/törs ifrågasätta det chefen säger. Som tyst accepterar och ännu mindre vill bråka genom att gå vidare till facket?
Ja, hur uppfattas det att inte skriva under, utan istället gå vidare till facket? Är man en "besvärlig person" då?
De kollektiva lösningarna motarbetas i dagens Sverige. Du ska alltid vara dig själv närmast i alla lägen. Då är det också ditt eget fel om du missgynnas eller misslyckas.

Onödig lyx fördyrar hyresrätter

Jag skrev häromdagen att alliansen bara vill bygga 6 000 nya hyresrätter i Stockholm under nästa mandatperiod. Övriga 9 000 blir privata alternativ.
Men det är inte bara att det byggs för få hyresrätter, de som byggs blir ofta oöverkomligt dyra, särskilt för unga människor som just ska flytta hemifrån. Och det beror ofta på att de är alltför välutrustade. Behövs verkligen två toaletter i en trea? Och en hel del utrustning kan man skaffa själv utifrån behov. Idag utrustas en del lägenheter med värmerör för handdukar, torktumlare, ja t o m tvättmaskin. Det är onödig lyx som läggs på hyran.
Men i vår nya sköna individualiserade värld ses väl en gemensam tvättstuga som direkt kommunistiskt.

onsdag 18 augusti 2010

Bisarra utspel ersätter samhällsdiskussion

Är redan utled på valrörelsen. Inte minst de bisarra utspel som hopar sig. Dessvärre leder socialdemokraterna ligan av korkade idéer. Könsneutrala toaletter, butler i tunnelbanan... Man tar sig för pannan. Har man inget annat att komma med i vår huvudstad? Vad har det tagit åt Carin Jämtin? För mycket umgänge med den moderate socialdemokraten Baltjan?

Utspel av en annan kaliber kommer från folkpartiet. Där viner batonger och pekpinnar. Niqab blir en jättefråga och Björklund gastar om förbud, trots att niqab bara bärs av någon promille av befolkningen (dessutom kallar man det för slöja, vilket också spiller över på de muslimska kvinnor som bara bär huvudduk).

Nyamko Sabuni vill att invandrare ska ha lägre löner i tron att det ska få in dem på arbetsmarknaden. Och när slutar man vara invandrare i arbetsgivares ögon? Dessa som ofta lägger ansökningar med utländska namn åt sidan direkt. Flera generationer stigmatiseras, pekas ut och blir aldrig integrerade.

Och så denna eviga skattediskussion. Trots allt handlar det bara om några procentsatser hit eller dit. Där är inte minst journalisterna skyldiga, som inte verkar behärska några andra ämnen än skatte- och pengapolitik.

Det är m a o så trist så man får lust att blogga om kronprinsessan, allsången eller något annat trivialt. För det känns inte som om de viktiga frågorna om vilket sorts samhälle vi ska ha, aldrig ställs.

tisdag 17 augusti 2010

Alliansen vill bara bygga 6 000 hyresrätter i Stockholm

"Alla vill inte köpa- bygg fler hyresrätter" är rubriken på ett debattinlägg i Aftonbladet" av moderaten Joakim Larsson. Nu låtsas moderaterna förstå att det inte går att alla äger sin bostad. Men rubriken på artikeln kunde lika gärna vara "Vi vill bygga 15 000 bostäder - bara 6 000 blir hyresrätter. Det är möjligt att det är en ökning ur moderaternas perspektiv, men knappast ur medborgarnas. Dessutom förordar de mer utförsäljningar i förorterna. Hittills har det bara handlat om de attraktiva närförorterna.
Om man åtminstone sålde dem till marknadspriser (det är märkligt att marknaden bara åberopas när fungerande statliga monopol plottras bort till femtielva aktörer till suboptimerade priser). Nej, här är det viktigt att den hyresgäst som råkar inneha lägenheten för tillfället får chansen att göra ett klipp. Så fort vederbörande har köpt sin lägenhet stiger värdet minst en tredjedel.
Nu vill dessutom Mats Odell att det ska finnas ägarlägenheter i hyreshusen. Vem ska sköta själva huset då? Ska det tas ut på övrigas hyror? Ännu ett område där alliansen skapat total lekstuga.

torsdag 12 augusti 2010

Vem vinner vänsterträtan?

Vilken öken Sahlin, skriver Aftonbladet, i sin eviga Mosa Mona-kampanj. Denna gång lyfter man fram författaren Christer Isaksson, som hävdar att Mona Sahlin står för långt åt höger. Och det gör hon ju! Hon och hela S-ledningen.
Vänstersossarna sviker partiet för att det är för borgerligt. Samtidigt sviker vänsterfolket V för att de gått in i en koalition överhuvudtaget. Och vilka går segrande ur den striden?
Problemet är att nu handlar det inte om någon intern vänsterträta. Det handlar om hur vårt samhälle ska se ut i framtiden. För om alliansen får hållas fyra år till kommer Sverige att vara oåterkalleligt förändrat; det mesta privatiserat och utförsålt. Välfärdens kärna ett minimalt socialbidrag så att folk inte svälter.
Och på sofflocken ligger "det sovande folket".

Män ser män

Det är bra att jämställdheten framhålls tydligt som en viktig ingrediens i det offentliga svenska arbetslivet. Vi har lagstiftning, regler och policies vilka självklart är en viktig påtryckningsfaktor för att öka jämställdheten, framför allt på sikt.
Det riktigt svåra är att komma åt de underliggande och informella strukturerna. De handlar om hur vi uppfattar varandra som kön. Det är inte så att män medvetet tycker att kvinnor ska ha lägre lön eller ens att kvinnor inte ska vara chefer. Men hur vi uppfattar våra könsroller och attityderna till dem ligger mycket djupare än hur vi intellektuellt tar ställning.

Här några exempel på hur den informella maktsstrukturen kan ta sig uttryck:

- Män jämför sig med andra män, i stort sett aldrig med kvinnor
- Därför förstår inte heller män att män generellt har mer makt i samhället, de upplever ju sig ofta maktlösa i förhållande till andra män och det är det som räknas
- Män degraderar nästan aldrig andra män. Därför kan män som saknar kompetens för särskilt chefsposter, ändå få sådana, särskilt om de ingått i samma nätverk sedan länge (t ex gått utbildningar eller gjort militärtjänst samtidigt)
- Kvinnor som vill göra karriär måste tillägna sig manliga synsätt och uttrycksformer för att komma ifråga och bli synliga
- Både kvinnor och män ställer högre krav på kvinnliga chefer
- Kvinnor är ofta mer pragmatiska och vill få saker gjorda, snarare än att ägna sig åt maktspel i hierarkierna
- Män deltar gärna i tävlandet om makten och de tävlar med andra män
- Kvinnliga chefer är inte alltid intresserade eller medvetna om detta tävlande, vilket gör att män har svårare att förhålla sig till kvinnliga chefer
- Kvinnor har lättare att arbeta utanför hierarkiska system
- Kvinnor ser ofta mer till kompetens än till ”nätverk” när de bedömer andra anställda och sökande till tjänster

Det betyder inte att kvinnor självklart skulle vara bättre chefer, det handlar om svårigheten för kvinnor att få chansen.
Att komma åt den här typen av strukturella och ofta omedvetna synsätt är den verkliga utmaningen för jämställdheten.

tisdag 10 augusti 2010

Kamp mot kamphundar

KD har gett sig ut på storviltjakt. Deras valaffischer visar Hägglund med allehanda arga djur. Det ska ta bort partiets snällhetsstämpel enligt spinndoktorerna. Jag tror Hägglund borde satsa på sin starkaste sida istället, nämligen humorn. Karlen är ju himla rolig, till skillnad från politiken.
Men så har han Mats Odell vid sin sida. Regeringens tristaste karl. Bodknodden som säljer ut Sverige (fast det går inte så där jättebra tack och lov).
Nu satsar partiet på förbud mot kamphundar. Ja, något måste man göra åt dessa bestar som ägarna verkar ha svårt att kontrollera. Men inte kommer folk att rösta på KD på grund av det.
Men Göran H kanske kan bli stå upp-komiker om KD åker ur riksdagen. Det finns mycket att skämta om i det partiet och tiden i alliansen måste vimla av roliga uppslag. Fast återigen; satir är nog inte Görans starka sida. Det blir nog bara snällt, trots allt.

Bygg mer - men tänk regionalt

S vill bygga 50 000 nya bostäder i Stockholm. Ja, man kan ju alltid sikta mot stjärnorna. För det är också viktigt att bygga på rätt ställe för att behålla Stockholms karaktär av grön stad. Och att merparten blir hyresrätter, med tanke på hur många hyresrätter som försvunnit det senaste decenniet. Utförsäljningen av allmännyttan är ju en av orsakerna till den stora bostadsbristen, särskilt för ungdomar.
Men det borde också ligga i de regerandes intresse att göra ett större område runt Stockholm mer intressant, dvs se till att bygga kommunikationer så att hela Mälardalen kan bli ett intressant område. Man byggde ju Mälarbanan och gjorde det hialösa misstaget att inte bygga dubbelspår. En hållbar regionalpolitik känns mer angelägen än att kommunerna slåss sinsemellan om arbetsplatser och bostäder.

måndag 9 augusti 2010

Annika Östberg talade till hjärtat

Sommarens bästa Sommar-program är utan tvekan gårdagens med Annika Östberg. Det är inte ofta man sitter med tårfyllda ögon vid radion.
Men Annikas program gick rakt in i hjärtat. Att ha en sådan självinsikt efter allt vad hon gått igenom. Och ett sådant språk, som hon dessutom läste med inlevelse utan att bli sentimental eller självömkande.
För att inte tala om de insikter hon gav om amerikanska fängelser, som dessutom verkar bli brutalare med nya lagar. Man tror man befinner sig i någon hopplös diktatur.
Annika Östberg har verkligen avtjänat sitt straff i alla bemärkelser och man kan bara önska henne allt gott i hennes gamla hemland.

Vinstjakt missgynnar samhällsnytta

Jakten på vinst har gjort att SJ misskött underhåll och utveckling av tågtrafiken, enligt artikel i DN. Ja, det är det vi ser hela tiden när allt ska vara vinstdrivande till varje pris. Se bara på Posten. Den slutade nästan dela ut post ett tag, för det var inte så lönsamt som att hålla på med spel och horoskop och allt vad det var. Nu har vi ju ingen riktigt nationell post längre, den har ju gått ihop med danska posten, eller hur det var. SJ kommer att gå samma väg.
Det ger regeringen nytt bränsle för att privatisera ännu mera och snart har vi bara privat verksamhet. även i verksamheter som har ett samhällsintresse, där vinst kan vara underordnat.
Det gäller inte minst skola, vård och omsorg, där risken finns att man så småningom börjar resonera på samma sätt, dvs att verksamheten måste vara lönsam för att drivas.
Å andra sidan drivs ju inte SJ på samma sätt med skattemedel som skola, vård och omsorg.
Jag har för övrigt inget emot privat vård, skola och omsorg, men då ska den vara privat och drivas med investerarnas pengar.
Tänk så mycket mer resurser skolan, vården och omsorgen skulle kunna få om den inte drevs via ombud som ska ha ut sin del.

lördag 7 augusti 2010

Lyssna på Gunilla Carlssons retorik

Äntligen börjar man granska biståndsministern. Hon verkar väl så rekorderlig i sin önskan att få bort fusk och korruption. Och hon vill ha resultat i biståndet. Om man läser hennes artiklar börjar man dock fundera på vad hon egentligen säger. Hennes sätt att beskriva bsitåndet går ut på att ständigt tala om korruption, fel och brist på resultat. Ingenting fungerade innan hon kom till makten och kunde börja sina reformer, antyder hon. Reformer som dock samtliga biståndsgivare håller på med, eftersom de ingår i den överenskommelse bland biståndsgivare och många mottagarländer som kallas Parisdeklarationen och ingicks 2005. Där lovade man att biståndet skulle bli effektivare med färre givare i varje sektor, mer av budget- och sektorstöd som samfinansieras av flera givare. Givarna skulle ha färre länder, för att bli mer effektiva i dem de är kvar i osv. Det är bra att Gunilla Carlsson genomför dessa reformer. Men egentligen vill hon ju, som moderaterna alltid velat, sänka biståndet. Och då måste man komma åt själva biståndsviljan, för den är stark i Sverige. Det kan man bara göra om man misskrediterar biståndet på olika försåtliga sätt.
Ta t ex korruptionsskandalen i Zambias häslosektor som Gunilla C sade sig bli så upprörd över. Sidas pressmeddelande om denna räckte inte, för journalisterna skrev inte om det, så hon drog igång en hel kampanj mot korruption i biståndet utifrån denna korruptionshärva.
Men den hade lika gärna kunnat beskrivas som en sorts framgång. De som nämligen upptäckte denna korruption var Zambias egen riksrevsion, den riksrevision som fått svenskt bistånd för att just kunna göra den här typen av upptäckter. Och det får man väl ändå kalla för ett resultat i biståndet.
Så håll öronen öppna för Gunilla Carlssons retorik i fortsättningen.

Skolor utan planering

Skolan glödhet för riskkapitalet, skriver Svenskan idag. Hur länge ska vi acceptera detta flum, med att utländska bolag startar skolor på löpande band, som vi skattebetalare får betala, medan dessa bolag, många med bas i skatteparadis, håvar hem vinster på obehöriga lärare och flummiga undervisningsupplägg? Detta talar herr Björklund tyst om.
För visst kan kommunerna finansiera en och annan skola med annan inriktning, det har ju gjorts innan dessa lekstugor kom till. Det skulle dessutom ge kommunerna och existerande skolor möjlighet att planera sin verksamhet på längre sikt.
Allra bäst vore förstås om skolan åter förstatligades, så man kunde starta skolor utifrån behov och inte efter kapitalägares önskemål.

Vilka pengar ska värna välfärden?

Anders Borg slår sig för bröstet och talar om Sveriges goda ekonomi. Men hur den kommer att se ut framöver kan man verkligen undra när man ser vad alliansen vill göra.
Man vill sälja ut de statliga bolagen och pekar ut några, som dessutom är väldigt lönsamma, som Nordea, Telia och t o m Vattenfall om centern får som de vill. Samtidigt har riskkapitalbolagen julafton varje dag när de köper upp alltmer av den svenska s k friskolemarknaden. Och här behöver man ju inte ens riskera kapital, för det är fortfarande vi skattebetalare som betalar vinsten till de utländska riskkapitalbolag som äger merparten av de s k friskolorna.
Och till detta kommer skattesänkningar av olika slag och bidrag till städhjälpar och husbyggare (fast det kallas avdrag, det gör det alltid när välbeställda får bidrag).
Var ska staten få in pengar? Vi gör oss av med fler och fler intäktsmöjligheter. Den välfärdens kärna som Fredrik Reinfeldt säger sig vilja värna är väl stor som en vindruvskärna ungefär.

fredag 6 augusti 2010

Bomben som verkar i generationer

Idag för 65 år sedan föll den första atombomben över staden Hiroshima i Japan. Över 100 000 dog direkt och tusentals fler under åren som följde, av strålskador och cancer. Också Nagasaki bombades på samma sätt 9 augusti.
Vi vet ju att vinnarna skriver historien, men det vore på sin plats att ändå utpeka USA för krigsbrott. Näst efter judeutrotningen under andra världskriget, är detta det vidrigaste brott som begåtts i krig. Man har inte bara gett sig på oskyldiga civila som var på plats 1945, utan också generationer därefter, som drabbats av missbildningar och strålskador långt efter kriget.
(Det gäller för övrigt också krigföringen i Vietnam, där växtgifterna man spred än idag påverkar människor och miljö i Vietnam).
Krig är alltid brutala, vem som än för dem, men de som har tillgång till massförstörelsevapen och dessutom använder dem, borde på något sätt få stå till svars.

Centern bryter mot alliansens paradportal

Nu haglar vallöftena tätt. Centern är illa ute och föreslår därför något de kallar "samhällslön". De är det första partiet i alliansen som erkänner att alla kommer inte att få jobb - någonsin, vilket hedrar C.
Samtidigt visar det på en av många splittringar i det borgerliga blocket. Splittringar som sällan redovisas i den borgerliga pressen, där man ägnar spaltkilometer åt att visa att de rödgröna inte alltid tycker lika.
Men centerns utspel är ju de facto ett brott mot paradportalen i alliansen, nämligen arbetslinjen. Man kan dock vara lugn för att det inte blir någon samhällslön enligt centerns modell, om alliansen får fortsätta (vilket bara är ytterligare ett skäl att inte rösta på dem). Där är det moderaterna som håller i taktpinnen.

torsdag 5 augusti 2010

Strunta i SD

SvD har på ledarplats redan lagt upp stragein för vad som ska hända efter valet. Givetvis vinner alliansen och lika självklart kommer man då att alliera sig med miljöpartiet (och de ställer naturligtvis upp eller?) för att undvika att bli beroende av SD som naturligtvis också kommer in i riksdagen.
Men varför helt enkelt inte strunta i SD och ta sig fram med hoppande majoriteter, oavsett vilket block som vinner. Om SD blir tungan på vågen, så låt dem bli det. Man behöver inte förhandla med dem, de får väl rösta utifrån sin politik. De kanske ändå kan neutraliseras, för i deras huvudfråga är ju ändå de andra rätt överens (utom möjligtvis folkpartiet).
Men visst är det en olycklig utveckling. Desto tristare då att höra vänsterväljare som tänker rösta blankt för att det enda vänsterparti som har chans att få något inflytande (särskilt om många röstar på dem) har gått in i en koalition. Tendenserna från sektvänstern sitter kvar. Se sanningen i vitögat: vänsterpartiet kommer aldrig att få majoritet i det här landet, men kanske kan dra politiken lite mer åt vänster om de får chansen att sitta i en regering.
Inte för att alliansen utgör någon god förebild. Där har ju alla blivit småmoderater. Men hellre småsossar än småmoderater när det handlar om samhällsmodell.

Osmakligt valfläsk

MacDonalds har i vissa kommuner erbjudit möjligheten att rösta samtidigt som man tar sig en hamburgare. I Botkyrka har man dock sagt nej till detta, men inte i Norrtälje.
Det gäller att försöka kapitalisera på allt. Men det ligger något cyniskt i att på detta sätt kommersialisera vår yttersta medborgerliga rättighet.
Det måste väl finnas andra sätt att öka valdeltagandet än att använda den här typen av lokaler. Och hur ska det egentligen gå till? Ska MacDonalds ha tillgång till röstlängderna? Eller ska valarbetarna sitta i oset och stimmet på MacDonalds och jobba och få en hamburgare för besväret?
Och när MacDonalds väl har börjat kan väl andra företag följa efter. Rösta på Statoil och få fem liter bensin gratis. Provsitt Valborg och lägg din röst när du är på Ikea---osv.
Det blir som med posten: Var kan jag hämta ut mitt paket? - Ja, det blir till vänster där bakom potatisen. Och där kan man ju poströsta också.

onsdag 4 augusti 2010

Nu jobbar fuskarna

Två procent har fått jobb sen de utförsäkrades från sjukförsäkringen. Det tycker Arbetsförmedlingen är ett bra resultat. Jag håller med.
Man har kanske fått ut de två procenten som fuskade med sjukförsäkringen, den jättegrupp som alliansen talade om innan förra valet.
Resten är faktiskt sjuka. Fast inte enligt sjukkassans läkare förstås. De kan ju bedöma arbetsförmåga utan att ens träffa patienterna. Så dessa patienter hålls i arbetsmarknadsåtgärder, detta limbo innan socialen väntar för många av dem. En del har redan hamnat där, och några har tagit så drastiska steg att de avslutat sina liv.
Men vi vet vid det här laget att moderaterna försöker förverkliga det som står i Fredrik Reinfeldts bok "Det sovande folket". Där skriver han bl a: "Vi vill inte se ett samhälle där folk svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras".
Om väljarna kunde komma ihåg det på valdagen.

Ännu ett klavertramp av Carlgren

Det är ju osannolikt hur vår s k miljöminister ständigt kan trampa fel. Nu får han t o m skäll av Alf Svensson, sen Sverige via Andreas Carlgren lade ned sin röst i FNs omröstning om ifall rent vatten ska räknas som en mänsklig rättighet. Det tycker inte Sverige numera - och det är vår pinsamma alliansregering som försätter oss i den situationen med hänvisning till någon byråkratisk regel.
Men nu är det så att rent vatten måste vara en mänsklig rättighet, för utan rent vatten dör människor. Och det är precis det som sker hela tiden. Människor, särskit barn, dör av det förorenade vatten de tvingas dricka i brist på rent vatten. Och snart står vi dessutom inför problemet med färskvattenbrist. Det är sådana problem mänskligheten brottas med idag och alla länder - FNs samtliga medlemsländer - har skrivit under Millenniedeklarationen, där ett av målen är att andelen människor som saknar tillgång till rent vatten ska ha halverats till 2015. Glädjande nog är detta det millenniemål som går bäst (se http://www.millenniemalen.nu/flx/v3/maal/millenniemaal_7/), men ännu saknar en miljard människor rent vatten. Att understryka att det är en mänsklig rättighet kanske kan påskynda arbetet.

Missbruk av lagstiftningsinstrumentet

Folkpartiet, med Jan Björklund i spetsen, är nu ute och fiskar i de grumliga vatten där de brukar hålla till strax före val i hopp om att locka några SD-väljare.
De vill lagstifta om att man inte får använda niqab eller burka i skolan. Ska lagstiftningsinstrumentet användas på ett sådant icke-problem? Det är väl knappt ens en procent av landets befolkning som använder dessa plagg.
De flesta arbetsplatser har en klädkod. Det säger sig självt att i Sverige kan man inte bära niqab om man arbetar i någon som helst offentlig miljö. Det gäller också på de flesta ställen för shorts och trasiga jeans.
Självklart ska man få bära niqab i offentliga miljöer privat, men det fungerar inte i en arbetssituation. Inte heller i skolan.
Vill man bära niqab och arbeta får man nöja sig med att vara telefonförsäljare eller liknande.
Vi behöver stifta lagar om betydligt viktigare saker än detta.

tisdag 3 augusti 2010

Självklarheter som terapi

Nu har forskarna kommit på något igen - nämligen att grönska och natur gör oss avstressade och lugna. Vilken överraskning!
Det visar bara hur långt från ett sunt och naturligt liv vi lever. Ändå finns det oerhört mycket natur i Sverige, inte minst nära städer och samhällen. Till skillnad från de plantager som våra skogsmarker och lantbrukslandskap blivit, har naturen ofta fått frodas fritt nära urbana miljöer.
Men de är ständigt hotade. Stockholms nationalstadspark naggas ständigt i kanten. Och politikerna tittar längtansfullt på Stockholms gröna kilar, alltså de stråk av skogs- och naturmiljöer som finns mellan stadens spårvägslinjer och stora vägar.
Vi mår allra bäst av lövskogsgrönska, vatten och stenar enligt forskarna. Är det då så konstigt att vi vill ha kvar den öppna Slussenmiljön och naturbergen upp mot Söder. Men det är förstås viktigare att någon arkitekt får förverkliga sig själv och några politiker får några rader i en minnesskrift. Men det kan gå som för Hjalmar Mehr, han som var borgarråd när Stockholms city revs och framför allt när almarna i Kungsträdgården skulle huggas ned. Han gav betongsossen ett ansikte.
Det vi mår sämst av är fula fyrkanter i grå betong, enformiga rader av fönster á la 60-tal och blanka glasytor där ögat inte finner fäste. Vem blir glad av Konsum- och Åhlénsladorna i de flesta av Sveriges städer, som förfular städernas hjärtan, där ofta de gamla rådhusen står kvar som en bjärt kontrast. Eller de likartade köpcentrumen i städernas utkanter. Industrilokaler att shoppa i. Inte underligt att vi blir deprimerade.