lördag 21 juli 2012

Religionens uttryck främmande i vår tid

Omskärelse av pojkar är ämnet inte bara i en nyhetsartikel i DN utan även i en kolumn av Richard Swartz där han hävdar att förbud mot omskärelse skulle omöjliggöra judiskt liv i Sverige.
Det är ju märkligt med dessa religioner. Varför ett ingrepp i genitalierna på ett barn är så avgörande för om man anses värdig att tillhöra judendomen eller ej.
Richard Swartz jämställer omskärelsen med dopet. Men ett dop gör ju inte våld på barnets kropp. Och så hänvisar han till att den kristna religionen minsann är full av blod, våld och död. Ja, man kan ju hålla med om att en religion som har ett avrättningsredskap som symbol och att man symboliskt äter och dricker Jesu blod och kropp vid nattvarden är ganska osmakligt. Det visar ju bara hur främmande religionernas ritualer är i vår tid.
Därför heder åt de landsting som inte tar emot barn för omskärelse. Barnets bästa och att få bestämma över sin egen kropp är vår tids syn på människan. Den bör gälla över mångtusenåriga traditioner (som Swartz hänvisar till). Det är endast i religionen (oavsett vilken i stort sett) som få av det övriga samhällets framsteg inte har vunnit minsta genklang. Och som därför bidrar till förtryck (framför allt av kvinnor). Ta t ex det katolska förbudet mot preventivmedel, som skapar död och elände världen över, pga av ovälkomna graviditeter och spridande av hiv/aids m fl smittsamma sjukdomar.
I själva verket har vi låtit en mångtusenårig kultur manifestera sig i det vi kallar guds vilja. Och den är märkligt förknippad med sexualitet och genitalier.
Det minsta man kan begära är att de som vill ha sina barn omskurna betalar det fulla priset för det. Men helst bör man vänta tills barnet fyllt 18 och själv kan bestämma om ingreppet.

onsdag 18 juli 2012

Marknaden kan inte sköta samhällsservice

Regeringen går mot nästa stora misslyckande. Trots att det bevisats flera gånger om att marknaden inte kan sköta verksamheter vars syfte i grunden är samhällsservice, tvingade de igenom att bryta apoteksmonopolet.
Ett barn kan ju räkna ut att en aktör som kan sprida ut sina kostnader på många ställen, även den avlägsnaste avkrok (nåja) har störst möjligheter att serva brett, då kostnader kan uppväga varandra. Man har också möjlighet att ta in ovanligare mediciner och hålla stora lager.
Nu kan inte ens de överetablerade apoteken i Stockholm hålla alla mediciner i lager eller hänvisa till andra apotek i närheten. Kunderna får förstås betala som alltid - med sämre service och dyrare varor.
Och så har dessa kapitalister dessutom mage att ropa på statligt stöd.
Under tiden trampar vi runt i regeringens träsk av ideologisk blindhet och nästa år försvinner de få glesbygdsapotek som finns. De vacklar under löftet att hålla ut till 2013.
Och snart står bilprovningen på tur... Där har den enda intressenten inte ens råd att köpa, utan får låna av säljaren.
Hur långt är det inte till 2014. Allt måste vara bättre än detta.

torsdag 12 juli 2012

Demokrati i biståndet mål sen 1978

Nu är Erik Helmersson på DNs ledarredaktion ute och cyklar igen. Ja, eller snarare hans källa i det här fallet. Den källa han citerar säger att demokrati blev ett biståndsmål redan 1989. Det är ju tråkigt att en f d ambassadör och FN-tjänsteman inte har bättre koll på svensk internationell politik.
Demokrati blev nämligen ett biståndsmål redan 1978 i den biståndspolitiska utredning som kom då, tillsammans med tillväxt, ekonomisk och social utjämning och ekonomiskt och politiskt oberoende (det sista syftade på frihet från kolonialismen och apartheid.)
Det är bra att biståndet granskas och debatteras. Men det är synd att okunskapen är så stor att man låter vår regering låtsas att de är de första som driver demokrati och tillväxt som mål i biståndet.
Demokratibistånd är nu den största posten i det bilaterala biståndet. Men det är också den svåraste. Demokrati kommer inte utifrån, knappast ens uppifrån. Det effektivaste sättet att gynna demokrati är att satsa på fattigdomsbekämpning och utbildning.
Men dagens övergripande mål för svenskt bistånd är att bidra till att fattiga människor kan förbättra sina levnadsvillkor. Och det handlar om att bidra, inte att biståndet ensamt åstadkommer dessa förbättringar, vilket man också får en känsla av att många tror när man följer debatten.





tisdag 10 juli 2012

Näringslivet behöver hjälp med allt

Svenskt Näringsliv förnekar sig aldrig. Nu går de loss på dagens Brännpunkt och vill att politikerna ska kickstarta tillväxten, läs näringslivet.
För näringslivet har helt slutat starta sig själv. De behöver hjälp med allt. Sällan har man sett en mer bidragsberoende sektor.
De tar apoteken som exempel på en lyckad satsning: "Detta exempel illustrerar hur borttagande av offentliga monopol och avregleringar av marknader kan ge snabb effekt på såväl sysselsättning och investeringar....OECD gjorde en omfattande utvärdering av 30 års reformerfarenheter i årets Going for Growth. Där dras slutsatsen att full effekt av strukturreformer tar viss tid, de medför sällan några nackdelar och oftast, vilket är viktigast, kommer en del vinster redan på kort sikt. De positiva effekterna av apoteksavregleringen är således inte en ”one hit wonder”.

Den reformväg som svensk politik slog in på under stora delar av 90- och 00-talen har gjort stor skillnad i många branscher. Utökad konkurrens inom till exempel taxi, elproduktion, väg- och järnvägstransport och telekommunikation har gett oss stora fördelar och stimulerat till investeringar."
Självklart tycker näringslivet att detta är lyckade satsningar. De behöver ju bara sitta still och ta emot skattepengar i princip. Men att självmant investera i t ex miljöteknik och innovationer tycks nästan omöjligt. Och hur kunderna har fått det efter dessa avregleringar ska vi ju bara inte tala om.
Bilprovningen är nästa exempel på en hialös politik som applåderas av näringslivet. Ett företag köper 70 bilprovningsstationer, men har egentligen inte råd, så Bilprovningen får låna dem köpeskillingen. Ännu ett av regeringens oetiska förslag har blivit verklighet. Ett oetiskt förfarande vid försäljningen, men bilprovning är dessutom en myndighetsuppgift. Det bryr sig inte vår nyliberala regering om. Nu kan vi bara sitta och vänta på korruptionsrapporterna.
Vi har tyvärr inte riksrätt här i Sverige, bara det kraftlösa konstitutionsutskottet. Men det bör i alla fall reagera.






söndag 8 juli 2012

Almedalen - politik i torrdocka

Jag förstår inte varför alla är så lyriska över Löfvens almedalstal. Beror det på att de övrigas också var riktiga sömnpiller? Det var ju bara skåpmat som tuggades om.
Att jobben är viktigast har vi ju förstått och det var ju bra att Löfven nämnde klimatet. Nyheten var väl i så fall den innovationsmiljard han utlovade för klimatinnovation. En sådan finns ju redan, alliansen lanserade en sådan om det var förra mandatperioden. Inte mycket har hänt förstås. Företagen verkar ha vant sig vid att det är skattepengar som ska stå för risken i riskkapitalbolagen.
Och inte ett ord om socialförsäkringarna och vinst i välfärden.
Den fördel Löfven har framför Reinfeldt är att han vet vad han talar om när det gäller jobb och företagande. Reinfeldt har ju aldrig haft en riktig anställning (möjligtvis sommarjobb). Men ingen av dem är passionerad.
Det är ändå det som till sist lyfter politiken. Det behövs en Schyman, en Palme, ja t  o m Björklund när han talar om skolan. Man behöver inte hålla med dessa, men man blir berörd.
Tyvärr hade också Jonas Sjöstedt tonat ned det patos han visade i riksdagsdebatten. Visst sa han rätt saker, men det hördes inte riktigt.
Lite mer glöd kan man förvänta sig trots att det bara är mellanvalsår.

fredag 6 juli 2012

Privat finansieras offentligt i alliansens Sverige

Centern vill privatisera Arbetsförmedlingen som ett led att minska arbetslösheten. Tala om att börja i fel ände. Det är ju inte Arbetsförmedlingen som skapar jobben. Jobb skapas i företag (och stat och kommuner kan förstås skapa jobb i den offentliga sektorn, där behoven för övrigt är stora Alla jobb behövs sa Fredrik Reinfeldt, men verkar inte medveten om att  t ex Karolinska sjukhuset fått ett sparbeting på flera hundra tjänster).
Företagen lämnar få lediga tjänster till Arbetsförmedlingen, de handplockar hellre sin personal. Eller använder bemanningsföretag. De flesta sorterar kategoriskt bort unga utan erfarenhet, dem som är över 55, dem med utländska efternamn liksom funktionshindrade.
Här ligger de verkliga problemen och utmaningarna. Kan politikerna göra något åt detta?
Centerns käcka rop om att alla ska starta företag är lika verklighetsfrämmande. Var ska kapitalet komma från om du är ung? Eller för den delen över 55+ och har blivit över i den senaste omorganisationen`?
Det går ju an att satsa med Annie Lööfs månadslön, men de som inte är i den positionen, vart ska de ta vägen? Till en privat arbetsförmedling? Som förväntar sig skatteinkomster från oss som fortfarande betalar skatt? Och som ska konkurrera med andra om de jobb som finns att förmedla?
Snart är allt en privat sektor som förväntas generera vinst , men som finansieras av det offentliga. Jag föredrar att pengarna går direkt till den offentliga serktorn.

onsdag 4 juli 2012

Millenniemålen sporrar reformer

"Det är inte FN som minskar världsfattigdomen" skriver SvD apropå att några av de millenniemål som antogs år 2000 av FNs medlemsstater, nu har uppnåtts, bl a det mål som handlar om att halvera antalet människor som lever på under 1,25 dollar om dagen. SvD menar att chefen för UNDP är för stolt när han säger ”våra mål [...] har haft konsekvenser både för lokal och regional politik.” Det låter som om FN halverat fattigdomen när det främst är ekonomiska liberaliseringar i Kina och Indien som åstadkommit den stora fattigdomsminskningen, menar SvD. Och naturligtvis ligger det mycket i det.
Men man ska inte underskatta det påtryckningsmedel som millenniemålen utgjort och de regelbundna uppföljningar av dem som FN gjort. Utan dessa tidsbundna och mätbara mål har det inte funnits något incitament för att använda de ekonomiska investeringarna också till förbättringar för fattiga människor. Målen har tagits upp i generalförsamlingen med jämna mellanrum och rapporterats varje år. Det är alltid kul att komma högt i en ranking tycker världens ledare. Därför har millenniemålen fungerat som en pådrivare av reformer som också gynnat fattiga.
Det mest konkreta som kom ut av det stora toppmötet Rio+20 om hållbar utveckling i midsomras var förslaget om ett antal hållbarhetsmål som också ska vara tidsbundna och mätbara. Det vore bra om det gjordes. Att man kunnat nå en del av millenniemålen före 2015, visar ändå att sådana mål kan fungera som en sporre, istället för att bara alarmistiskt ropa att vi måste få ner utsläppen till 2030. En konkret handlingsplan är vad världen behöver och den ska vara genomförd till ett visst år.
Samtidigt får vi inte glömma att åter halvera fattigdomen de kommande 15 åren.

tisdag 3 juli 2012

Reinfeldt har upptäckt skiftarbetarna

Har just sett och hört Reinfeldts tal i Almedalen. Långt och oinspirerat. Merparten av talet ägnades åt att berätta vart han hade rest under våren och där skiftarbetare varit målgruppen.
Dessa var moderaternas hjältar sa han. De som håller samhället igång när vi andra är lediga, roar oss, sover. Jag förstår att Reinfeldt inte tidigare ägnat dessa yrkesgrupper något intresse, så för honom var säkert dessa resor en ögonöppnare. För de flesta av oss andra är det ingen nyhet att en stor grupp människor arbetar obekväm arbetstid, dessutom ofta lågavlönat.
Antar att han pratade så länge om detta och lyckades säga att moderaterna är det moderna arbetarpartiet ungefär sju gånger, för att den politiska substansen var i stort sett noll. Det han sålde in var "den svenska modellen" (!) dvs att regering, fack och arbetsgivare nu skulle skapa en jobbpakt. Det lät som om idén gick ut på att om företagen anställer unga och utrikes födda, kan regeringen gå in med en hacka. Ja, det är som vanligt när det gäller moderaterna. Att ge pengar till näringslivet (vad då bidrag) är inga problem, men att skapa riktiga jobb i den offentliga sektorn är i princip en omöjlighet.
En sak kan man i alla fall hålla med Reinfeldt om: Vi lever i ett förändrat Sverige. Men att förändringarna består i ett ökat utanförskap både arbetsmässigt och socialt var det förstås tyst om.

måndag 2 juli 2012

Reklam är fördummande

Om man någong gång kunde slippa att säga "vad var det jag sa". "Svenskarna alltmer trötta på reklam" skriver SvD. Ja, det kunde man räkna ut redan på 90-talet då de första reklamkanalerna prackades på oss.
"Åh, TV-programmen kommer att bli så mycket bättre", jublade folk som inte kunde vänta på att få filmer och nyheter avbrutna med allt kortare mellanrum.
Men vad har vi fått? En hel del TV som tangerar reklaminslagens nivå i schabloner och lättsamhet.
Saken är ju att reklam är direkt fördummande, kanske inte i de enskilda annonserna/inslagen som sådana, men som en form som inte låter oss följa ett skeende, reflektera, stanna kvar i en upplevelse. Dessa ständiga avbrott som stör koncentrationen lika mycket som ett stimmigt klassrum när man vill uppleva något. I dramatisk film, drama och dokumentärer är det att direkt förstöra verket/filmen. Vem ids återvända till TVn när man tappat tråden, spänningen som byggts upp, det intressanta berättandet.
För det är väl ingen idag som verkligen tittar på de inslag som återkommer en gång i kvarten med samma reklaminslag.
All reklam som man inte kan värja sig emot (för att man t ex vill se en film) idiotförklarar tittaren. Det är oförskämt att bli avbruten på detta sätt.