söndag 17 mars 2019

De gör det bara för pengarna

Den senaste veckan har vi sett två snyftande liberaler. Dels Cecilia Wikström, som uppmanats välja mellan EU-parlamentet eller sina många styrelseuppdrag. Dels Emma Carlsson Löfdahl som hyr lägenhet av sin make, till ockerhyra dessutom, och som riksdagen betalar till henne (och maken får man förmoda).
Ingen av dem har någon som helst förståelse för att det kan finnas intressekonflikter eller moraliska aspekter på det de gör. Huvudsaken är att de kan kamma hem storkovan. Cecilia Wikström är nu petad från topplaceringen på EU-listan och klagar bittert i medierna.
Emma Carlsson Löfdahl uppmanades att lämna sin riksdagsplats. Istället lämnade hon partiet och sitter kvar som politisk vilde. Hon är så gnidig så hon vill sitta kvar och få ut pengar för sin oskäliga hyra så länge att hon kan ta ut riksdagspension.
Dessa kvinnor verkar inte ha något egentligt intresse av politiken, utan ser snarare en chans att håva in så mycket pengar som möjligt. De verkar sitta i riksdagen och politiken för att gynna egenintresset.

lördag 16 mars 2019

Barn är inget miljöproblem

Jag har sett en ny trend bland dem som diskuterar miljöproblem. En av dem är Hanne Kjöller i DN.
Hon m fl talar om barn som ett miljöproblem. Närmast ännu ofödda barn. Att sätta barn till världen bidrar till att slita på planeten menar hon.
Det är klart att varje människa sätter ett miljöpåverkande fotavtryck. Men vad finns det för anledning att skuldbelägga också önskan om att skaffa barn. Att sluta flyga, skaffa elbil, äta mindre kött är ändå sådant som människor kan göra om det verkligen gäller. Men att få barn är ändå ett grundläggande mänskligt behov. Några avstår frivilligt av olika skäl, men knappast för att barn skulle vara ett miljöproblem.
Det är väl desto viktigare att fokusera på det som är verkligt miljöförstörande, som oljeutvinning, utfiskning av haven, spridande av farliga kemikalier m m, som stora, ofta internationella, företag sysslar med. Det är dessa som måste sluta med sina verksamheter, istället för att debattörer ska skuldbelägga människor för grundläggande behov.
Jag gläds åt Greta Thunberg och hennes kamp mot miljöförstöringen som leder till klimatförändringar. Men det är svårt att inte vara pessimist. Dessvärre tror jag redan det är för sent att stoppa klimatförändringarna. Men det betyder inte att man inte ska försöka. Tyvärr ser jag få tecken på det.

måndag 18 februari 2019

Skattebetalarna ska betala för marknadshyrorna

Lobbyisterna för marknadshyror blir allt vildare. Flera välkända ekonomer och professorer har varit ute i media och förklarat att bostadsbristen avhjälps med marknadshyror.
Senast var det Lars Jonung och Roland Andersson i lördagens DN som ondgjorde sig över att bara nyproduktion ska omfattas av marknadshyror (vilket sker redan). Nej ALLA ska med!
Argumenten är helt obegripliga. På vilket sätt blir det fler hyresrätter för att några tvingas från hus och hem?
Men det mest absurda av deras argument är att det är bättre med generösa bostadsbidrag än med statligt subventionerat byggande. De menar alltså att det är bättre att samhället (dvs vi skattebetalare) står för bostadsbidrag till tusentals familjer hur länge som helst, än att staten subventionerar byggande, där kostnaden upphör när huset är klart. Det är ju en helt obegriplig ekvation.
Jag tycker bostadsbidrag är viktiga och fler kommer ändå behöva det så dyr som nyproduktion är. Men att i princip sätta i system att staten ska stå för medborgarnas boende kan ju inte vara långsiktigt. Det kommer att innebära att bidragen minskar över hela linjen för att till slut upphöra (men det är kanske det som är syftet?)
Marknadshyror kommer att öka kostnaderna också för socialbidrag, när människor inte kan leva på sin lön för att boendekostnaden slukar alltmer av den.
Och till slut är väl nödbostäder av enklare slag det som återstår för den som inte passar på marknaden. Cynismen saknar motstycke hos de här gubbarna som har sitt på det torra.
För att inte tala om de politiker som instämmer i ropen om marknadshyror. De ser bara den vinst som byggbolagen kan göra om marknadshyror införs.

måndag 11 februari 2019

Nu ökar borgarna bostadsbristen i Stockholm

Den blå(grön, var finns det gröna?) majoriteten i Stockholm har nu bestämt att 20 000 hyresrätter i allmännyttan ska säljas ut. Hyresrätter i allt från Hökarängen, Fagersjö, Bagarmossen och Skärholmen, till Rinkeby-Tensta ska erbjudas hyresgästerna att köpa (dessutom förmodligen som förra gången det begav sig, till underpris).
Detta är verkligen ett moraliskt lågvattenmärke för den styrande majoriteten. Det har inte talats om annat än bristen på hyresrätter de senaste åren. Ändå tycker denna majoritet att man kan dra bort 20 000 av de få som finns från staden (där 26 000 gick åt under det förra borgerliga styret). Man tar inte ens hänsyn till att det går trögt att sälja bostadsrätter idag. På flera ställen (bl a där jag bor) blir inte nybyggda bostadsrätter sålda.
Nu kan man ju bara hoppas att många av dem som erbjuds lägenheter faktiskt tackar nej. Men säljs de under marknadsvärdet, som sist, är förstås frestelsen stor.
- Det här är chansen att göra det möjligt för människor att göra bostadskarriär, säger Dennis Wedin (M) glatt. Som om inte den chansen funnits hela tiden. Det finns en uppsjö bostadsrätter att välja mellan, vilket inte kan sägas om hyresrätter.
Områdena måste bli mer uppblandade med olika boendeformer är att ett annat argument. Men jag hör inget om att bygga hyresrätter i villatäta områden.
Dessutom kan man verkligen ifrågasätta om man kan sälja allas vår allmännyttiga egendom till enskilda personer. Rent lagligt verkar det ju gå (inget hände förra gången), men moraliskt är det helt förkastligt.

onsdag 6 februari 2019

Elefanten i klassrummet

Det kommer ständigt nya rapporter om skolans segregering och dåliga resultat. Men det är som om man inte vågar se elefanten i rummet.
I och för sig har nu äntligen frågan om att förstatliga skolan kommit upp på regeringsnivå. Kanske har det gått tillräckligt lång tid från Göran Perssons katastrofala reform att kommunalisera skolan i början av 90-talet, till att våga ta i den, åtminstone påhejad av liberalerna. Men det som verkligen påverkar segregeringen är skolpengen. Att pengar följer eleven istället för skolan. Det kan ju låta rättvist och bra, men elever och framför allt skolor är olika och har olika resurser.
Skolor i välbeställda områden med få problem behöver inte lika mycket resurser som skolor i områden med problem. Det borde säga sig självt, men skolpengen är tydligen helig.
Skolpengen i kombination med att kreti och pleti fått öppna skolor under den också heliga fria etableringsrätten, är huvudorsakerna till att vi står där vi står idag. Vågar någon politiker ändra på det?

onsdag 16 januari 2019

Skattesänkning spelar liten roll för individen

Sverige behöver skattesänkningar skränar borgarna. Och det kommer vi att få. Men vem blir gladare av 47 spänn mer i plånboken?
För det är ju det det handlar om. Dels det absurda i att de som tjänar mest får störst skattesänkning, de som tjänar minst får knappt något alls. För enskilda individer blir skattesänkningen ganska likgiltig. Tjänar man 158 000 i månaden är ett tillskott på 6000 inte särskilt märkbart. Likaså om man tjänar 30 000 och får 71 kronor i sänkning. Det räcker knappt till en fika med ostmacka. Om det vore tvärtom vore åtminstone de med lägre löner lite gladare.
Det enda dessa skattesänkningar ger är större hål i statsbudgeten. Pengar som kunde gått till kommuner och landsting för att stärka vård, skola och omsorg. Eller till polis och rättsväsende, eller försvaret. Sådant som folk faktiskt frågar efter och förväntar sig att samhället bidrar med.
Men nej, den kommande mandatperioden blir ett enda gnetande och sparande på just de områden som medborgarna finner viktigast.
Skattesänkningarnas konsekvens är än större klyftor i samhället. Lägg därtill till Rut och Rot, subventioner till dem som redan har råd. Och där kan säkert de 6000 komma till pass, så blir tjänsterna helt gratis för somliga. Medan nyanlända ska få än lägre lön vid restaurangernas diskmaskiner.

tisdag 15 januari 2019

Sverige måste skaffa en cyberstrategi

En positiv nyhet idag. Äntligen har ÖB och den militära ledningen insett att vi behöver ett cyberförsvar. Det har stått klart i många år redan, men militärerna har varit helt fokuserade på sina militära stridsmedel i det traditionella försvaret.
Ryssland upplevs fortfarande som det stora hotet, som det gjort de senaste 200 åren eller mer. Men det kanske inte främst är ett traditionellt krig som hotar från Ryssland, utan just övervakning och spioneri i cyberrymden. Det är ju trots allt bara att slå ut elektriciteten i landet, så slutar allt fungera. Det kanske inte krävs miljarder till nya militära stridsmedel i första hand, utan en utarbetad cyberstrategi.
Militären och politikerna har varit extremt naiva inför de hot som är betydligt mer reella än anfall mot Gotland. Det visar inte minst den otroliga slapphet som präglat de myndigheter som hanterar känslig data. Vi får ju ständigt nya avslöjanden om hur säkerhetsklassad information sprids lite hur som helst.
Inte minst den osannolika optimismen för digitalisering är pinsam. Allt ska digitaliseras vilket ökar sårbarheten hundrafalt.
Så beskedet från ÖB idag var ett steg i rätt riktning.