Apropå individualisering - ett nytt sätt att undergräva fackföreningarnas roll är de s k lönesättande samtalen som nu genomförs på många håll i den statliga sektorn och som ersätter de vanliga fackliga löneförhandlingarna. Det innebär att varje anställd för ett individuellt samtal med sin chef om hur vederbörande presterat under perioden och sedan presenterar chefen den lönesumma arbetsgivaren vill ge. Löntagaren kan då skriva under att det är OK eller gå vidare till sin fackförening om vederbörande är missnöjd.
Detta kan ju låta bra och att man får en chans att diskutera sina prestationer med sin chef. Det är säkert bra för dem som har goda relationer med sin chef. Men den här typen av individualisering riskerar också att tysta de redan tysta arbetsplatserna ännu mer. Vem vill vara kritisk och inopportun om det riskerar att gå ut över lönen?
Dessutom kan det påverka det redan växande gapet mellan mäns och kvinnors löner. Vi vet att män ser män i större utsträckning än de ser kvinnor på en arbetsplats. Också kvinnliga chefer tenderar att se män i högre grad. Det här systemet riskerar att ytterligare missgynna kvinnor i lönehänseende.
Och hur blir det med dem som är ovana att göra sin röst hörd? Som inte kan/vill/törs ifrågasätta det chefen säger. Som tyst accepterar och ännu mindre vill bråka genom att gå vidare till facket?
Ja, hur uppfattas det att inte skriva under, utan istället gå vidare till facket? Är man en "besvärlig person" då?
De kollektiva lösningarna motarbetas i dagens Sverige. Du ska alltid vara dig själv närmast i alla lägen. Då är det också ditt eget fel om du missgynnas eller misslyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar