Ska Stockholm bli ett ghetto?

Just nu berättas i kvällens ABC att alliansen börjar ta över Söder och närförorterna enligt forskning. Inte så konstigt. Alliansens utförsäljning och ombildning av allmännyttan har ju gynnat människor med god ekonomi. Och nybyggena består av bostadsrätter. Man bygger med andra ord sitt väljarunderlag. Och det ger utdelning.
Men till slut kommer man att bita sig själv i svansen. I Danderyd, Täby och Vaxholm har man sålt ut hela allmännyttan. Men i Vaxholm har man upptäckt att många som arbetar i tjänstesektorn inte har råd att bo kvar där, utan söker sig någon annanstans och kanske också lämnar jobbet. Man har skapat ett rikemansghetto.
Det står 300 000 personer varav 27 000 som helt saknar bostad i bostadskön idag. (Källa Kent Wernes Du sköna nya hem)Personer som av olika skäl inte kan eller vill hosta upp några miljoner för att få någonstans att bo. Bland dem väldigt många studenter. Många ungdomar är också tvungna att bo kvar hemma i brist på jobb och bostad.
Utsålda lägenheter kommer aldrig tillbaka. Och det är de äldre och billigare lägenheterna som ombildas. Och eventuellt nya hyresrätter är väldigt mycket dyrare och unga har inte råd med de hyrorna.
Vill vi ha en innerstad reserverad för rika? Och att närförorterna går samma väg? Vill vi bo i ett ghetto?

Alliansen talar ett språk de inte förstår

Det pratas om visionslöshet i detta val. Och det är inte så konstigt. Moderaterna vill inte prata högt om sin vision, som de är på god väg att genomföra och som Reinfeldt skisserat i sin bok "Det sovande folket". Men den visionen vinner man inga val på och därför kom någon smartnisse hos M på att man skulle använda socialdemokraternas vokabulär, prata om arbetarparti och välfärd.
Det har haft till effekt att S och V fått svårigheter att tala om visionen av det goda samhället, eftersom det är vad M säger. Med de kompakt borgerliga medier vi har, har M också fått tolkningsföreträde på de här områdena. Dessutom beskrivs det som att S och V kommer med gammal skåpmat när de för fram idéerna om välfärd för alla. Det har de ju alltid sagt. Det nya är att moderaterna säger det och media är bara intresserade av nyheter.
Ett exempel på att alliansen inte vet vad de talar om är vad Hägglund ídag skriver på DN Debatt: "Välstånd skapas nämligen inte av fördelningspolitik utan av sådant som en levande arbetsmoral, solidaritet och hederlighet".
Han har inte ens förstått att arbetsmoral, solidaritet och hederlighet frodas bättre i ett samhälle utan stora samhällsklyftor. Se bara på de länder som har väldigt stora klyftor och dit vi också är på väg (t ex s k välfärdssamhällen som USA och Storbritannien): Hög brottslighet, otrygga arbetsplatser, segregation inom boende och skolgång.
Det är detta slutduellerna borde handla om. Skippa siffrorna och ställ alliansen mot väggen om vart vi de facto är på väg!

Rödgröna mindre toleranta mot fiffel

I den eviga kampanjen mot Mona Sahlin har nu Expressen hittat ett nytt grepp för att återigen få påminna om den s k Tobleroneaffären på 90-talet. Man kan åter tala om Mona Sahlins låga förtroende och på nytt erinra om en affär som knappast är värre än att strunta i TV-licensen (Tobias Billström, m) eller använda svart barnflicka (Reinfeldt).
Har man inga egna argument för sin sak måste man ta till olika skrämselspöken. Det behöver inte de rödgröna. De kan bara peka på hur alliansen ökat klassklyftorna, ruinerat svensk ekonomi så att vi nu återigen har underskott (men det kallar Borg framgång. Det är dock inte hans förtjänst att Sverige klarat finanskrisen så pass bra. Vi hade ett utmärkt utgångsläge när socialdemokraterna och dess stödpartier överlämnade en ekonomi med överskott, som alliansens skattesänkningar nu gröpt ur).
Tyvärr är det så att de rödgröna är mycket hårdare mot sina ledare när de inte sköter pengarna ordentligt (Sahlin och Schyman), medan många borgare har en mycket lättsammare attityd till skatteplanering, svart arbetskraft etc. Att komma undan skatt är en självklarhet för många höginkomsttagare. Inget att bli upprörd över. Lars Tobisson var nolltaxere under hela sin politiska karriär, ändå hade han mage att ha synpunkter på skatterna. Han behövde inte avgå för det. Men många socialdemokrater har fallit på detta, t ex Ove Rainer och Sigvard Marjasin.
Men om man som rödgrön ogillar Mona Sahlin för tobleroneaffären, tänk då på hur lättvindigt alliansen handskas med våra skattemedel, som går till riskkapitalbolag som sköter våra skolor,
som säljer ut allmän egendom till underpris etc. Detta kommer att fortsätta med dem vid rodret. Att inte rösta för att man inte gillar Mona Sahlin är att göra Sverige en otjänst.

Hägglund spelar dum

Göran Hägglund kan inte välja mellan v och sd. Han ogillar bådas människosyn.
Som v-sympatisör häpnar jag. Göran Hägglund tror att V vill att alla ska vara lika. Han kan inte se skillnad mellan att ha samma rättigheter och möjligheter och att vara lika. Det är grunden i V:s människosyn; att alla ska ha samma chans, möjligheter och rättigheter, vilket betyder att man inte kan ge privilegier till ett fåtal på andras bekostnad.
Att inte kunna skilja det från SDs människosyn, som går ut på att människor från andra kulturer inte har rätt att leva i vårt land, är sanslöst.
Självklart är inte Hägglund så dum som han vill ge sken av. Han bara hoppas att väljarna är så dumma att de tror på hans spelade vånda. Och sådant hyckleri kan verkligen göra en illamående.

Sifferexercis till ledans gräns

Det är för sorgligt att höra utfrågarna i partiledarintervjuerna i SVT, Anna Hedemo och Mats Knutsson. Det enda de verkar bry sig om är siffror ner till löjets gräns.
Det hela urartar till ett husförhör där partiledarna måste ange procentsatser, antal, miljoner kr etc ner till minsta kommatecken. Och de försöker svara. Och det blir ofta helt fel, så att tidningarna sedan kan kasta sig över vederbörande och peka finger.
Men framför allt blir det ointressant. Ingen kommer ihåg siffror och då blir istället personlighet, klädsel och frisyr det man ser, om man inte somnar eller slår över till något annat.
Och vart har miljöfrågorna tagit vägen i denna valrörelse?

Inkallad i yrkesarmén som arbetslös

Tidningen ST Press skriver att nu när Försvarsmakten ska börja rekrytera till sin yrkesarmé kan arbetslösa hänvisas av Arbetsförmedlingen att söka dessa tjänster och därmed riskera att hamna i en krigssituation. Vägrar man kan a-kassan ryka.
Det kan ju vara att det inte är de krigskåta som ändå söker jobben, som är de mest lämpade för uppdrag utomlands. Kanske krävs andra kvalifikationer som många arbetssökande besitter. I och för sig verkar det ju dumt att anställa folk som inte vill ha jobbet, men man får ju bara tacka nej 2-3 gånger innan man blir utan a-kassa. Så i värsta fall kan det vara likställt med att man, som förr, blir inkallad. Och då handlar det inte om att försvara Sverige, utan i värsta fall att ge sig in i krig som andra startat och som aldrig kan vinnas med vapenmakt. Ingen utomstående stat har ännu vunnit ett inbördeskrig med vapen.

Samhällsnyttan i en bröstpump

Så typiskt att det media fastnar för i den klargörande utfrågningen av Lars Ohly var hans uttalande om att barnets mamma kan använda bröstpump när pappan tar över föräldraledigheten. Det är väl precis det som många mammor gjort, som vill ge barnet och pappan glädjen av att ha en stark relation till varandra.
Istället gnäller Hedemo och Knutsson om att mamman "tvingas" sluta amma. En väldigt liten procent helammar ett barn vid sex-sju månaders ålder. Det räcker med morgon och kväll och är ett sätt att naturligt övergå till vanlig kost, vilket barnet dessutom behöver i den åldern.
Föräldraförsäkringen kom inté till för att det är så kul för alla att jobba. Den kom till för att man såg en samhällsnytta i att alla medborgare ska kunna ha ett jobb och därmed bidra till den gemensamma välfärden. Samhället har ju investerat i lika skolgång för flickor och pojkar. Då bör de också ha samma chanser att i arbetslivet.
Det är förstås enklare att fastna i ett konkret begrepp som bröstpump, än att belysa resonemanget bakom orden.