Nu har det hänt igen. En domstol har återigen begått ett övergrepp mot ett barn, i strid med barnkonventionen.
Det handlar om flickan Sofie som tvingades lämna sitt familjehem där hon levt hela sitt liv och där hon betraktade fosterföräldrarna som sin mamma och pappa. Hon placerades vid tolv års ålder på ett HVB-hem långt från hemorten. Sen dess har hon vädjat på olika sätt till olika instanser för att få flytta hem, alltid med negativt resultat.
Till sist fick hon sig en advokat tilldelad som har tagit hennes fall till kammarrätten. Men där förlorade hon nu. Hon måste stanna på HVB-hemmet där hon upplever sig otrygg, till skillnad från i familjehemmet. Kammarrätten gick på socialtjänstens linje, som menar att hon är mer trygg på HVB-hemmet.
Att hon flyttades från början berodde på att en pojke i familjens närhet var påflugen och att flickan riskerade att antastas. Men pojken har flyttat sen länge. Trots det får hon inte komma hem.
Hon är i princip satt i fängelse. Vad gör det med ett barn? Hennes tillit till myndigheter? Vår tillit till myndigheter. Barnkonventionen har som vanligt satts ur spel. Familjehemmet och flickan vill inget hellre än att återförenas. Men åren går och hon fortsätter vara inspärrad. I skilsmässofall brukar barn från tolv års ålder få påverka vad som ska hända med dem efter skilsmässan, var de vill bo etc. Varför gäller det inte här? Skulle det vara så att det finns icke redovisade skäl till att hon inte får komma hem, då måste det i alla fall sägas, inte vad, men att. Som det är nu verkar myndigheternas agerande enbart grymt.
Flickan är berövad sina mänskliga rättigheter. Hur länge ska sådana här övergrepp få pågå i Sverige? Och de vi i allmänheten får reda på är förmodligen bara en promille av allt som händer med barn i lagens namn. Socialtjänsten hänvisar till lagen. Hur kan vi ha så omänskliga lagar i det här landet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar