M och SD i förening

Nu får miljöpartiet erfara hur det är att ta fan i båten. Vi var många som förundrades över hur MP överhuvudtaget kunde tänka sig att samarbeta med alliansen och på ett sånt område som migrationspolitiken dessutom.
En optimistisk tanke om en mer human asylpolitik var väl deras motiv. Men med Billström som minister har det bara blivit värre. Hur MP ens kan påstå att överenskommelsen hållits är bara det anmärkningsvärt.
Billström vill minska asylinvandringen till förmån för arbetskraftsinvandringen. Det är en del i moderaternas stora projekt att lönedumpa och minska fackets inflytande. In med folk som inte har kunskap om några rättigheter. Medan utbildade flyktingar inte får chansen att arbeta inom sina specialområden pga fördomsfulla arbetsgivare.
Och nu har M fått upp ögonen för att det är SD som är hotet. Dags för lite triangulering åt det hållet. Där känner sig säkert många M-väljare och kommunalråd mer hemma också, än att vara låtsassossar. 
Men kanske M och SD bildar den nya alliansen till 2014. De tycks ha mycket gemensamt.

Det manliga svenska styret

Kommer Sverige någonsin att få en kvinnlig statsminister? Det är tveksamt så länge de största partierna är socialdemokraterna och moderaterna.
Alla de mindre partierna utom KD har haft kvinnliga partiledare. När socialdemokraterna efter stor vånda valde Mona Sahlin drog en smutskampanj utan dess like igång. Och hon hade inte bara de borgerliga emot sig. Motståndet inom partiet var enormt. Hela partidistrikt uttalade sig emot henne, särskilt de med tunga manliga kommunalråd i täten, och bitvis fick man känslan av att de hellre skulle rösta på något borgerligt parti än på S så att Mona absolut inte skulle bli statsminister.
Göran Persson på sin tid, verkade bara respektera en av sina kvinnliga ministrar, Anna Lindh, och hon skulle också ha kunnat bli statsminister om inte ödet ingripit. Det gör 0nt att tänka att samhället kanske skulle sett annorlunda ut nu om hon fått leva.