Det är inte integrationen som är problemet

Nu debatteras integrationspolitiken för fullt. Men egentligen borde den vara en icke-fråga. Det är ju inte integration som är det stora problemet; det är ju arbetsmarknaden. Så länge vi har en arbetslöshet i landet på ca åtta procent, en massarbetslöshet faktiskt, och en ännu högre för ungdomar, runt tjugo procent, hur kan vi då tro att nyanlända ska kunna skaffa jobb direkt?
Det populäraste förslaget hos allianspartierna tycks vara att det ska vara försörjningskrav för anhöriginvandring. Det vittnar om total oförståelse för vad som pågår i de krigförande länderna. Traumatiserade människor kommer hit och ska försöka anpassa sig och lära sig ett nytt språk, samtidigt som de oroar sig för den kvarvarande familjen. Oftast har de ju bara råd att betala för en person till någon flyktingsmugglare, att få visum är det inte tal om. Och antalet kvotflyktingar till Sverige är bara mellen 1700-1900.
Ett av de större problemen är också arbetsgivares attityder till människor med utländska namn. Deras ansökningar sorteras ofta bort utan närmare kontroll.
M a o måste man börja i rätt ända och den handlar om vår arbetsmarknadspolitik. Och där verkar tyvärr inte finnas några enkla lösningar.
Under tiden är det viktigt att tillåta anhöriginvandring. Trygga människor fungerar bättre och är mer motiverade att lära sig språk m m.