Alla vill väl göra bostadskarriär eller..?

Ett av borgarnas favoritord i bostadspolitiken är bostadskarriär. Det finaste som finns för dem är att kunna göra bostadskarriär. Ett ord som i sig innehåller en hierarki.
Från borgerligt håll duger det inte att bo i hyresrätt. Det är alltid ett övergående stadium innan man etablerat sig tillräckligt för att kunna köpa en bostad. Deras utgångspunkt är att ingen egentligen vill bo i hyresrätt. Det är därför man talar om karriär. Alla vill väl göra karriär eller? Och karriär är att äga en bostadsrätt, helst i innerstan, annars en villa i närförort.
Men vi är faktiskt många som vill bo i just hyresrätt. I allmännyttan har man stor frihet att själv tapetsera och beställa tillägg. Dessutom behöver man bara ringa om något som hör till lägenheten går sönder, så kommer någon snabbt och reparerar eller ger dig nytt (utan hyreshöjning).
En nackdel är att hyresrätten som boendeform är så missgynnad ekonomiskt i förhållande till bostadsrätt och villa. Och det är ett politiskt val.
Den andra nackdelen är att det finns för få hyresrätter (och att borgarna gör allt för att de ska bli färre med ombildningar och utförsäljningar). Det är den boendeform som är mest efterfrågad. Så kanske är det så att vi som faktiskt bor i hyresrätt, är de som verkligen gjort bostadskarriär.

Valtvång på bostadsmarknaden

Plötsligt har moderaterna upptäckt att det också behövs hyresrätter i Stockholm. Stockholmsmoderaten Öholm menar att nu måste det byggas hyresrätter. Men inte med subventioner förstås.
En åtgärd man inte hört ett pip om men som vore ett första steg, vore att stoppa alla ombildningar av hyresrätter, som fortfarande pågår för fullt. Närförorterna utarmas och denna fortsatta förskingring av vår gemensamma egendom, som vi redan betalat för med både skatter och hyra, leder bara till att än fler hyresrätter måste nybyggas till ett mycket högre pris.
Var står socialdemokraterna i detta? Kommer de att fortsätta att låta allmän egendom slumpas bort till underpris till den som just då råkar bo i en lägenhet?
Det eviga tjatet om valfrihet har nu blivit valtvång på många områden. Vi i hyresrätter måste välja att köpa eller inte köpa (om vi har pengar förstås och får lån)andra får välja om de ska flytta (men vart?) eller stanna kvar.
Men det viktiga är kanske att vi måste välja??

Bostadspolitik á la 30-tal

I Sverige på 30-talet fanns inte allmännyttan. Alla bostäder var privata. Ockerhyror och dålig skötsel av husen var legio. Bostadsbristen var monumental och familjer med sex barn bodde hopträngda i enrumslägenheter, ofta utan toalett inomhus.
Detta bestämde sig socialdemokraterna att ändra på. Man såg bostaden som en social rättighet snarare än ett investeringsobjekt för välbeställda.
Man började med att bygga s k barnrikehus i det som nu kallas närförorter. Sedan kom ABC-områden som Vällingby och Farsta (och liknande område växte fram i Malmö och Göteborg). 10- och 20-talisterna flyttade in i dessa hus. Rejäla hus med låga hyror och god standard. En dröm för den nu äldsta generationen att flytta till.
Under kriget växte nativiteten starkt och på 60-talet stod de stora 40-talistkullarna och ropade efter bostäder, samtidigt som en invandring sakta började öka.
Så man planerade och byggde det omtalade miljonprogrammet. Kanske inte lika välplanerade områden som tidigare, men ändå med god standard för de boende.
På 70-talet hade man byggt bort bostadsbristen och det fanns t o m tomma lägenheter.
Dessa hus byggdes med subventioner och ägdes (och ägs till del fortfarande) av kommunens bostadsbolag. Det gjorde också att hyrorna kunde hållas nere och en vanlig arbetarfamilj hade råd att bo där och kanske t o m ge barnen eget rum.

Idag är allt detta raserat. Vi har lika stor bostadsbrist som på 30-talet. Också idag får stora familjer tränga ihop sig i små lägenheter, mest för att de inte har råd med något större, även om det skulle finnas. Bostadsministern föreslår att människor ska bo inneboende och i andra hand (och han förutsätter också att det finns andrahandslägenheter i stor skala. Kanske för att spekulanter köpt upp flera lägenheter att hyra ut i andra hand, i värsta fall till ockerhyror.)
De enda subventioner kommunen består med är till dem som köper sina hyresrätter till underpris.
Vi är tillbaka på ruta ett. Och det tog bara tio år att komma dithän.

Högsta vinsten - hyresrätt till underpris

Ett område där marknadskramarna är extra inkonsekventa är bostadsmarknaden. Ja, det är ju egentligen ingen marknad. Den tillförs hela tiden objekt på osunda villkor.
JAg talar om Stockholm. Den stora efterfrågan i Stockholm gäller hyresrätter. Köerna är mils- och mångårslånga för att de som vill flytta till staden eller flytta hemifrån måste sätta sig i skuld för miljonbelopp för att kunna göra detta. De vill ha hyresrätter, men dessa räcker inte till. Vad gör då den sittande alliansen?
Man har planerat för 15 000 nya bostäder under mandatperioden, men bara 6 000 hyresrätter trots att denna bostadsform är den mest efterfrågade. Dessutom fortsätter man att sälja ut de få hyresrätter som finns. Man fortsätter i innerstaden, men satsar framför allt på att sälja ut i närförorterna. I alla de gamla 40- och 50-talshusen dimper det ner erbjudanden från s k "omställningskonsulter" som lovar att värdera bostäderna och att hyresgästerna sen ska få köpa "långt under marknadspris".
Varför i hela friden ska folk som råkar bo i en hyresrätt plötsligt få rätt till denna under marknadspris när bostadsmarknaden ser ut som den gör? Det borde vara olagligt att sälja gemensam egendom under marknadspris, det har ju fall med förskolor och bl a Tibble gymnasium i Täby visat. Här har vi hyresgäster gemensamt betalat för underhåll och service i åratal och plötsligt, som vinst på en bingolott, får vi chansen att köpa bostaden utan konkurrens. Men många har inte ens råd med underpris och hamnar i en mycket märklig sits i förhållande till sina grannar.
Nu har man dessutom börjat sälja ut enskilda lägenheter eller uppgångar i hus. Är det då meningen att dessa vinstdragare ska dra nytta av övrig kommunal skötsel av huset?
Stockholmsk bostadspolitik blir alltmer absurd. I förlängningen kommer staden att utarmas för att människor inte kommer att kunna flytta hit i brist på ekonomiskt överkomligt boende. Och vart ska de ta vägen som måste gå från hus och hem vid en alltför hög boränta?
Det är väl ändå bättre att staden äger fastigheter än att bankerna gör det?