Hit med välfärden!

Idag berättar DN om den ekonomiska situationen i kommunerna. Jag baxnade när jag såg Stockholms siffror. Stockholms kommun har ett överskott på tre miljarder (mest i hela landet)! En nöjt leende Sten Nordin ackompanjerar siffran.
Vad görs med dessa tre miljarder? Ligger de bara på kistbottnen? Tänker Sten Nordin köpa ett eget JAS Gripen till Stockholm? Varför i h-e används inte pengarna?
Skolan, kommunens angelägenhet tråkigt nog, går på knäna och det verkar vara brist på allt. De kommunala skolorna har ju inget vinstkrav så varför måste de hela tiden spara? Man lägger hellre ner skolor än rustar upp dem, trots att framtidens elever redan börjat på dagis (titta bara hur det blev med alla sjukhus man lade ner och nu står man där). Och all sorts personal som saknas i skolorna. Och lärarnas löner som är så låga. Här finns ju pengar!
Förskolegrupper kan minskas och äldreboenden få mer personal om bara viljan finns.
Men i Stockholm, liksom i regeringens Rosenbad, råder stiltje. Man har inte förstått att vi betalar skatt för att få någonting för den. Vi medborgare förväntar oss välfärd för de pengar vi betalar in. Inte att kommunen ska gå med överskott. Jämnt upp räcker.
Så hit med välfärden! Vi har betalat.

Befria mannen från våldtäktsmisstankar

Ännu en man som tar bladet från munnen och säger ifrån när det gäller våld mot kvinnor. Daniel Swedin på ABs ledarplats tycker det är dags att män faktiskt ser sig själva också som ett kollektiv. Han menar att hela gruppen män påverkas av våldtäkter och mord på kvinnor.
Och ja, det är sant. De flesta kvinnor vågar inte lita på främmande män de möter ensamma på stan eller en promenadväg. Eftersom säkert minst 90 procent av alla män inte skulle drömma om att skada eller våldta en kvinna, borde det kännas märkligt för dem att många kvinnor betraktar dem som potentiella våldtäktsmän en sen kväll.
Därför behöver män, i tidningar och sociala medier och i olika sammanhang ta avstånd från män som slår och våldtar. Som faktiskt talar om det, skapar debatt.

Ingen rättighet att få barn

Jag hör till de "bakåsträvare" som tycker att surrogatmödraskap är tveksamt liksom förresten spermadonation. Man kan tycka att det inte är viktigt varifrån ett barn kommer, huvudsaken är att det får det bra. Men de etiska aspekterna går inte att bortse ifrån, framför allt inte ur barnets perspektiv och det är ju det som är det viktiga.
Det finns ingen rättighet att få barn. Man kan adoptera barn, men då finns biologiska föräldrar om nu barnet skulle vilja veta mer. Att vara frukten av en spermadonation från en spermabank känns science fiction. Och om en man donerat mycket sperma, hur kan hans barn veta att det inte möter ett syskon någonstans och de slår sig ihop. Däremot är det OK med spermadonation där parterna vet vilka de är.
Om det är en släkting som ställer upp som surrogatmor må det vara hänt, men om det handlar om pengar eller att "köpa" barn från fattiga kvinnor i andra länder, börjar cynismen slå igenom. Barn är ingen handelsvara som kan tillverkas och köpas hursomhelst.

Facket tappar mark - dags för lagstiftning

Det fanns en tid när fast anställning betydde trygghet. Man kunde planera sitt liv och arbetsgivaren stod för sociala avgifter, företagsjälsovård m m. Så ser arbetsmarknaden inte längre ut.
Kollektivavtal är inte längre någon självklarhet. Har facket förstått det? Det är illa nog med den urholkade a-kassan, men också de som har jobb har större osäkerhet.
Sverige är ganska unikt med sina kollektivavtal. I övriga Europa har man istället lagstiftning, åtminstone när det gäller minimilöner, socialförsäkringar och liknande. Det finns ett golv för hur arbetstagare får behandlas. Lagar är bindande. Kollektivavtal är också bindande, men bara om de finns. Det kanske är så att facket snarare ska driva att det lagstiftas om en bottentrygghet för alla på arbetsmarknaden. Ett kollektivavtal kan sedan förhandlas fram utöver det.
Men då är man väl rädda för att tappa mark, Men det har facket redan gjort. Dags för anpassning till verkligheten.

Män - ni måste höja era röster för att höras

Tack Anders Westgård för din kolumn "Jag har tappat lusten att vara man" i AB. Äntligen en karl som säger ifrån om våldet mot kvinnor, visar sin avsky för män som slår och hatar.
Vi vet ju att ni finns, ni män som aldrig skulle drömma om att kalla en kvinna hora, skriva en sexistisk nätkommentar och än mindre slå och misshandla en kvinna. Men ni är alldeles för tysta. Det är ju nämligen så att män lyssnar på män. Så säg ifrån! Gör era röster hörda. Ni behövs i kampen mot våldet och hatet mot kvinnor.

Tyst om lyckat projekt - istället nyflum i biståndet

"Ingen vet vad svenskt bistånd uppnått på 51 år" skriver SvD på ledarplats. Som vanligt en sanslös överdrift.
Ett av Sveriges mest omtalade biståndsprojekt genom tiderna, pappersbruket i Bai Bang, utvärderades av utländsk expertis för några år sedan.
Socialdemokraterna ville stödja Nordvietnam i Vietnamkriget genom stöd till ett pappersbruk så att skolbarnen skulle få skolböcker. Projektet hatades omedelbart av moderaterna som både avskydde Vietnam och bistånd överhuvudtaget.
Projektet planerades mitt under kriget och projektstarten skedde 1974. Det blev ett drygt 20-årigt biståndsåtagande för svensk del och det visade sig att det behövdes betydligt mer än att bara bygga ett bruk i en outvecklad del av Vietnam. Bai Bang är ett landsbygdsutvecklingsprojekt, där pappersbruket idag är en av motorerna i regionen. Sverige, som var ensamfinansär (vilket är sällsynt nuförtiden) såg till att det byggdes infrastruktur, yrkesskola, personalbostäder m m. Projektet hade svackor och skandaler och var en ständig böld i den svenska inrikespolitiska debatten. Men bruket fungerar idag utmärkt, producerar papper till full kapacitet, sköts helt av vietnameserna sedan 1996 och fungerar dessutom som managementmodell för andra vietnamesiska företag. M a o ett mycket lyckat biståndsprojekt.
Har ni hört Gunilla Carlsson nämna detta med ett ord? Självklart inte, Bai Bang är fortfarande paria i moderata kretsar. Gunilla Carlsson har bara varit biståndsminister i sex år, så några stordåd hinner knappast åstadkommas på den tiden. Sedan ser biståndet helt annorlunda ut idag, på gott och ont.
För en kort tid ville biståndsgivarna genom den s k Parisagendan att samarbetsländerna skulle få ökat inflytande över biståndet. De skulle äga insatserna som skulle kanaliseras genom de egna systemen. Men biståndsgivarna fick kalla fötter. Numera talar den svenska regeringen om resultaterbjudanden.
Hur flummigt kan det bli?

Humor och satir behövs i politiken

Många förfasas över att Beppo Grillo blev valsegrare i Italien. Och Italiens politiska historia är ju väldigt speciell. Dess korrupta extremism har till slut lett till att en arg komiker tar hem folkets röster. Men till vad vill han använda dem? Den frågan verkar kvarstå.
Men är det något som saknas i svensk politik är det humor och glimten i ögat. Väldigt mycket kan sägas med satir och humor. Men i Sverige är politikerna alltför rädda för att vara självironiska eller skämta om varandra. Det viktiga är att det görs med ett syfte, vilket verkar tveksamt i Beppo Grillos fall. Att klä politiken i humor skulle lyfta debatten, men inte göra den mindre seriös.
Varje poltiskt parti skulle kanske anställa en "hovnarr" om nu inte politikerna själva klarar av den biten. Trots allt måste politik också vara kul om den ska engagera.