Ur en övergödd ledarskribents perspektiv

DNs huvudledare idag var lika deprimerande läsning som valresultatet.
"Fredrik Reinfeldt har som första borgerliga statsminister lyckats få ett förnyat förtroende från väljarna....Han har inte bara visat att en borgerlig allians kan regera Sverige utan att välfärden eller ekonomin raseras", skriver de.
Det första är rent felaktigt, eftersom Thorbjörn Fälldin otroligt nog fick förnyat förtroende i valet -79. Dessutom går nog inte alla med på att inte välfärden raserats, framför allt inte de som utförsäkrats eller är en del av massarbetslösheten som bara ökat under perioden.
"Allianssegern markerar ett historiskt skifte i svensk politik som kommer att vitalisera demokratin och göra Sverige mer likt andra europeiska länder", skriver man också.
Man kan ju fråga sig vad det finns för egenvärde i att bli mer lika andra europeiska länder. Sverige har haft en unik ställning som världens kanske mest jämlika land (relativt sett). Nu ökar klyftorna lavinartat och vi går en ren amerikanisering till mötes. På vilket sätt är det eftersträvansvärt? Fast ur en övergödd ledarskribents perspektiv kanske det är självklart att mycket ska ha mer. Helst på andras bekostnad.