Ännu ett miljömagplask av regeringen

Regeringen fortsätter att missgynna tågtrafiken genom att försvåra och fördyra för resenärerna. Trots att andra länder som avreglerat sin spårtrafik nu gått tillbaka till statliga järnvägar, måste tydligen Sverige pga alliansens ideologiska kompass, gå in i samma återvändsgränd.
Det finns vissa samhällsbärande verksamheter som helt enkelt inte passar för marknadsekonomi därför att de suboptimerar samhällsnyttan, då vinst är målet och inte en tjänst som främst ska gynna medborgarna. Det gäller vård, skola och omsorg och det gäller järnvägar och el. Att SJ ska gå med vinst har varit dess problem ända sen det infördes.
Nu skriver DN att regeringen vill fördubbla spåravgifterna, vilket kommer att höja biljettpriserna för resenärerna och kostnaderna för godstrafiken. Då blir det flyg och bil istället och så har man än en gång motverkat miljöincitamenten. Någon som är förvånad?

Ta FN-jobbet Batljan!

Läste häromdagen en notis om att Ilja Batljan inte skrivit på pappret för det FN-jobb han erbjudits. Det är beklagligt av flera skäl.
Det betyder att han förmodligen blir kvar i stockholmspolitiken -som socialdemokrat märkligt nog. Det var han som tillsammans med Carin Jämtin (hur kunde hon?) skrev artikeln om förslaget till butler i tunnelbanan. Det var som att be om att bli förlöjligad. Men kanske har moderaterna sänt in en torped i de socialdemokratiska leden? Det är helt obegripligt att den mannen kan vara ett av sossarnas toppnamn. Ett annat famöst uttalande från honom är "Jag älskar vinst" i vård, skola och omsorg.
Kanske kan han göra mer nytta i FN. Carin Jämtin drev under sin tid som biståndsminister på om ett reformerat FN. Kanske kan han komma med några pigga idéer där.

Åt den som har skall varda givet...

I det moderata Sverige är ovanstående rubrik en självklarhet. Inte nog med att skattesänkningarna gynnar de rika (på sjuka och arbetslösas bekostnad), nu vill Jan Björklund ge extra pengar till skolor med höga betyg som en slags bonus, läste jag i tidningen häromdagen.
Knappa resurser ska m a o gå till dem som minst behöver dem. Och betygsinflationen som har accelererat sedan företagsskolorna kom till, kommer knappast att minska med detta förslag.
Har utbildningsministern någonsin besökt en skola i ett område med barn och ungdomar från 20 olika nationer? Det är inte deras fel att de ofta presterar under genomsnittet. Dagens skolpolitik gynnar konsekvent dem med de bästa förutsättningarna.
Strukturfelen beror på kommunaliseringen och på friskolereformen. Dessa två faktorer har skapat total ojämlikhet i skolan. Och de svagaste får betala priset.

Optimism, rädsla och hot

Man ska inte dra några växlar på en opinionsundersökning, men det känns ändå lite positivt att se att gapet minskar mellan blocken och att de rödgröna ökar igen.
SvD skriver desperat i sin ledarblogg att socialdemokraterna nu minskar mellan två jämbördiga extremistpartier.
Det är klart att för dem som anser att en vision om det goda samhället för alla är ett hot, blir V naturligtvis skrämmande. Och det gäller kanske också för dem som anser att ett hållbart samhälle där vi måste tackla miljöproblem hotar deras livsstil.
För oss som sett välfärden raseras i snabb takt under de senaste fyra åren (liksom i början på 90-talet) är fortsatt borgerligt styre ett mycket reellt hot. Reinfeldt har också visioner, de han beskrev i boken "Det sovande folket" och det är dit han är på väg med sina småmoderatpartier i släptåg.
Man får hoppas att alltfler vaknar och ser vad som är på väg att hända med fyra år till med alliansen.

Försäkringar ingår inte i välfärdens kärna

I en nyhetsartikel i DN säger Anders Borg att mer än hälften av de rödgrönas utgiftssatsningar går till bidrag och traditionell arbetsmarknadspolitik.
Det talar i alla fall om att sjuk- och arbetslöshetsförsäkring inte ingår i den välfärdens kärna som Borg säger sig vilja värna. (Men han har ju definierat den som melon, vars kärnor är små, utspridda och i en urvattnad omgivning). Dessa försäkringar är nämligen välfärdens kärna. Vi betalar för dem för att vi ska klara kriser i livet, som sjukdom och arbetslöshet, utan att ramla ner i fattigdom. Men för dem som har en årslön eller mer på banken spelar det förstås inte så stor roll.
Det borde i alla fall göra valet lätt för alla som kan se skillnad på en betald försäkring och socialbidrag.

Mediafamtoning avgör valet - om vi låter det bli så

DN trappar upp den psykologiska krigföringen mot de rödgröna. Nu har man beställt en undersökning om hur väljarna tror att valutgången blir och smäller upp det över hela sin förstasida.
I en kommentar säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring: "Det är svårt att förstå varför så många rödgröna tror på en borgerlig seger även om övervikten inte är statistiskt säkerställd. Det har förmodligen att göra med vilken framtoning partierna har, vilka som verkar mest självsäkra".
Nej, det har inte att göra med vilka som verkar mest självsäkra, utan vilken framtoning de har i medierna. I samtlig stockholmspress presenteras alliansen som ett självklart alternativ även på nyhetsplats. Ja, de beskrivs som självsäkra, regeringsdugliga och Reinfeldt och Borg som några slags landsfäder. Medan beskrivningen av de rödgröna ständigt går ut på att ifrågasätta Mona Sahlin och prata om hur illa omtyckt hon är. Även i socialdemokratisk landsortspress går drevet mot Mona Sahlin.
Trots denna bedövande uppbackning av alliansen kommer flera tidningar, också DN, dragande med det gamla kommunistspöket.
Istället för att låta denna och liknande undersökningar bli självuppfyllande profetior borde det sporra rödgröna väljare att verkligen gå och rösta. Vi väljer samhällssystem i detta val, inte om vilka personer som ska vara statsminister.

Alternativen är glasklara

Medierna, som idag styr det mesta av "valinformationen", talar omedelbart om vinnare och förlorare sedan de rödgröna presenterar sitt valmanifest. Det blir patetiskt, när det för merparten av det svenska folket handlar om någon tusenlapp hit eller dit. Man är helt fixerad vid plånboken. Det är ändå andra prishöjningar, räntan o dyl utanför politikens kontroll som avgör om man får det kärvt eller inte.
För de sjuka, arbetslösa och de fattigaste pensionärerna finns bara ett alternativ att rösta på - det rödgröna. De rödgröna vill att välfärdstjänsterna ska ha en prisnivå som alla kan klara. Om de också ska hålla en god kvalitet för alla krävs att det är behoven och inte utbudet som styr (i alla fall om det är skattefinansierat, privata alternativ som finansierar sig själva har alltid funnits för dem som haft råd).
Alliansen satsar på den välbeställda medelklassen (trots att de retoriskt motsäger detta). De extra 100- till 1000-lapparna (mer ju mer man tjänar) i skattesänkning blir ju inte mycket för dem med lägre inkomster, för där äter prishöjningar m m snabbt upp extrakronorna, medan de välbeställda får mer att röra sig med. Och fler jobb har det ju inte blivit med den här politiken.
De generella välfärdssystemen i form av sjuk- och arbetslöshetsförsäkring (som alliansen kallar bidrag) har underminerats av alliansens politik och kastat ut redan svaga i fattigdom och bidragsberoende (socialbidrag).
Ska det vara så förbannat svårt att se skillnad på de här alternativen (dvs inriktningen på politiken snarare än enskilda förslag om 100-lappar hit eller dit) att man inte vet vad man ska välja? Det handlar helt enkelt om man vill ha ett samhälle där alla kan leva drägligt eller ett där de som är välbeställda får merparten av samhällets stöd.
Och vill man dessutom för ett ögonblick titta upp ur plånboken och se att vi lever i en global värld med alltmer accelerande miljöproblem så kan man ju inte rösta på ett alternativ där Andreas Carlgren är miljöminister och där ambitionsnivån ligger nära noll. Det går alltid att göra mer, men alliansen gör mindre.
Är vi så indoktrinerade av mediernas personfixering att vi inte kan se helheten? Alternativet borde vara glasklart för alla som bryr sig om något annat sig själva.