Idag presenterar Aftonbladet en nyhet om en doktorsavhandling som visar att Försäkringskassans information till föräldrar var mer jämställd på 70-talet än nu.
Jag är inte förvånad. På 70-talet fick man kämpa för varje litet framsteg och det var också då som många av de stora jämställdhetsreformerna genomfördes, som t ex delad föräldraförsäkring, fri abort och fler daghem.
I dagens samhälle tror vi att vi uppnått en så hög grad av jämställdhet att det blivit slentrian. Vi märker inte ens när framstegen börjar urholkas, som t ex med vårdnadsbidraget (jag har inget emot att kvinnor vill vara hemma, men varför ska samhället betala för det?). Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, vilket till stor del beror på den individuella lönesättningen. Merparten av chefer är fortfarande män och all forskning visar att män ser män i högre grad än de ser kvinnor. Att i allt större utsträckning överge allmänna fackliga krav på generella kriterier för lönesättning och istället få det att handla om individuella prestationer som ofta dessutom handlar om personliga egenskaper, missgynnar kvinnor. (Förutom att man får allt tystare arbetstagare. Det gäller ju att inte stöta sig med chefen.)
Tyvärr verkar mycket av dagens kvinnokamp mer handla om ordet feminism och innebörden i det än vad man gör av det. Risken med detta är att andra sätter etiketter som man inte vill ha (t ex manshatare). Och det finns ännu så mycket att göra på jämställdhetens område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar