Är politik bara att lyssna på folkopinionen?

Idag skriver en professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, Peter Esaisson, på DN Debatt och menar att den politiska eliten satt den demokratiska lyhördheten ur spel genom att inte lyssna på medborgarna. Han tar förstås flyktingpolitiken som exempel, men hänvisar också till hbtq och jämställdhet. Han skriver: "I Sverige finns flera exempel på hur en brett definierad beslutselit enats om att förändra landet. Förbättringen av hbtq-personernas ställning och rättigheter är ett exempel. Den stärkta jämställdheten mellan män och kvinnor ett annat". 
Han skriver också: När ett samlat politiskt etablissemang påstår en sak som många människor ifrågasätter uppstår legitimitetsproblem. Vem ska man lyssna på om man inte vill stödja radikala alternativ?
Det här är ju ett väldigt märkligt förhållningssätt för en statsvetarprofessor. Är demokratisk lyhördhet att alltid följa tillfälliga opinioner?
När det gäller flyktingpolitiken lyssnar ju många t ex på SD. De har ju i princip bildats för att de inte vill ha några invandrare i Sverige. Andra håller inte med om detta och har då röstat på andra alternativ. Och ingen ska väl just i flyktingsammanhang säga att eliten inte har ändrat sig.
Och hur skulle jämställdhet och hbtq-personers ställning ha tett sig om ingen gått före och talat om fördelarna med förd politik. Och andra har inte instämt och förordat en annan politik, t ex KD. Men i en demokrati är det majoriteten som får bilda regering. Folk har fått ta ställning utifrån olika partiers program.
Politikens roll är ju inte bara att lyssna, den är också att vilja. Sen får folket lägga sin utslagsröst. Det borde väl en professor i statsvetenskap ha klart för sig.

Fotbollen har tappat sin själ

För en liten del av dem som går på fotboll är sporten fullständigt ointressant. Dessvärre är det de som dominerar arenorna och skapar rubrikerna. Deras enda intresse är att slåss. Att de saboterar för det lag de säger sig gilla verkar fullkomligt likgiltigt.

Och hur mycket klubbarna än säger att de arbetar med frågan, verkar de aldrig komma någonvart. Bara häromveckan gick ett gäng kostymnissar i täten för en grupp gastande grabbar i svarta huvor. Likheten med gängen som hyllar Karl XII är slående. Kanske är det samma personer.

Det känns som om fotbollen kommer allt längre från sin ursprungliga idé. Nu handlar det om en miljardindustri där spelare säljs som kor på auktion för osannolika summor (och de får också sådana löner själva) och ungdomsklubbarnas huvuduppgift verkar vara att gallra fram en elit.

Våra skattepengar går till att bygga tempel åt dessa spektakel, där en del av publiken är mest intresserad av att krossa motståndarnas hejarklack snarare än att titta på spelet.

Med dessa mastodontarenor kanske det är dags att införa gladiatorspel där hejarklackarna någon gång i veckan får gå lös på varandra. Dessa är sedan inte välkomna att titta på fotboll, som de bevisligen inte är intresserade av.