Är politik bara att lyssna på folkopinionen?

Idag skriver en professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, Peter Esaisson, på DN Debatt och menar att den politiska eliten satt den demokratiska lyhördheten ur spel genom att inte lyssna på medborgarna. Han tar förstås flyktingpolitiken som exempel, men hänvisar också till hbtq och jämställdhet. Han skriver: "I Sverige finns flera exempel på hur en brett definierad beslutselit enats om att förändra landet. Förbättringen av hbtq-personernas ställning och rättigheter är ett exempel. Den stärkta jämställdheten mellan män och kvinnor ett annat". 
Han skriver också: När ett samlat politiskt etablissemang påstår en sak som många människor ifrågasätter uppstår legitimitetsproblem. Vem ska man lyssna på om man inte vill stödja radikala alternativ?
Det här är ju ett väldigt märkligt förhållningssätt för en statsvetarprofessor. Är demokratisk lyhördhet att alltid följa tillfälliga opinioner?
När det gäller flyktingpolitiken lyssnar ju många t ex på SD. De har ju i princip bildats för att de inte vill ha några invandrare i Sverige. Andra håller inte med om detta och har då röstat på andra alternativ. Och ingen ska väl just i flyktingsammanhang säga att eliten inte har ändrat sig.
Och hur skulle jämställdhet och hbtq-personers ställning ha tett sig om ingen gått före och talat om fördelarna med förd politik. Och andra har inte instämt och förordat en annan politik, t ex KD. Men i en demokrati är det majoriteten som får bilda regering. Folk har fått ta ställning utifrån olika partiers program.
Politikens roll är ju inte bara att lyssna, den är också att vilja. Sen får folket lägga sin utslagsröst. Det borde väl en professor i statsvetenskap ha klart för sig.