Det är inte bara idag vi minns Olof Palme. Och det är verkligen inte bara i samband med mordet man tänker på honom. I dagens fesljumma politik framstår han som ett under av vitalitet och handlingskraft.
Ibland känns det som om tiden upprepar sig. När borgarna 1976 tog över regeringsmakten verkade de helt oförberedda. För det mesta trätte de inbördes och politiken fortsatte till större delen i samma spår som före valet. Trots att de tre borgerliga partierna då kritiserat den socialdemokratiska regeringen för en stor del av dess politik, bedrev de ungefär samma politik själva. Eller snarare lät saker fortsätta medan de undrade vad de egentligen skulle göra med sin nyvunna makt.
Ungefär så ser det ut nu också. Fast tvärtom. Socialdemokraterna återtog makten i förra valet efter åtta borgerliga år där välfärden sakta smulades sönder. Nu ska de regera med miljöpartiet, vilket de verkar ha ganska litet gemensamt med. Så istället för att följa Palmes devis "politik är att vilja" verkar det snarast som om politik är att vela. Och folk upplever att inget händer, trots att de borde ha öppet mål. Vad hindrar dem från att göra alla de investeringar som behövs (Ok för att de hade en borgerlig budget första året). Men ingen nytändning syns, eller så är den borgerliga mediehegemonin så total att inga andra budskap än de borgerligas syns.
Detta avspeglas också i opinionen. Väljarna flyr till moderaterna eller SD och de som vill något till V. Moderaterna är största parti för att de övertagit SDs politik. Det minskar ju SDs stöd, men det är ju än värre om moderaterna står för samma sak som SD.
Vi inte bara minns Olof Palme, vi saknar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar