Skolans tre nyckelfaktorer saknas i Sverige

Katrine Kielos skriver idag i AB om den amerikanska journalisten Amanda Ripleys bok ”The smartest kids in the world”. Journalisten har följt elever i tre länder där skolresultaten ligger på topp, Finland, Polen och Sydkorea.

Som man vid det här laget kan vänta sig finns tre nyckelfaktorer:

Höga krav ställs på barnen (svårt få högsta betyg för alla, ej betygsinflation)

Bra lärare – dvs höga krav för att komma in på lärarutbildningen, därmed ökad kompetens och status (och också en bra utbildning för lärarna förstås, man kanske bör låta finska och polska lärare bli lärare på svenska lärarhögskolor)

Den sammanhållna skolan – dvs att barn från olika miljöer och bakgrund går tillsammans i skolan.

Dessa resultat bekräftar det vi redan vet – att allt har gått fel i den svenska skolan pga vi övergivit alla dessa nyckelfaktorer. Och den mest stjälpande av dem alla är förstås kapitalisternas intåg i skolbranschen, där målet är vinst och inte lärande.

Ändå diskuterar utbildningsdepartementet med Jan Björklund i spetsen, att göra samma misstag med universiteten. Att tro att privata stiftelser (med företag i botten) ska göra universiteten friare är ju en motsägelse i sig själv. Ofta finns olika villkor med i en stiftelse för att någon ska donera pengar till den. Adjöss frihet!

Vi måste få bort månglarna från regeringstaburetterna och se till att de som istället intar dem åtminstone kan se att vinster inte hör hemma i offentlig sektor, allraminst i utbildningsvärlden.

En första röjning i träsket

Nu storsatsar flera statliga institutioner för att äntligen börja komma tillrätta med de missförhållanden som råder på alltför många arbetsplatser och skolor.

Arbetsmiljöverket meddelar på DN Debatt att de ska inspektera en tredjedel av landets skolor, vilket är mer än välbehövligt. Alltför ofta, det gäller inte minst de s k friskolorna, bedrivs undervisning i undermåliga lokaler. Den psykiska arbetsmiljön icke att förglömma, med lärare som pressas till glädjebetyg, för skolpengen är viktigare än resultaten. Mobbning av barn och vuxna förekommer på alltför många skolor, både kommunala och andra.

Här har Skolinspektionen tagit ett behjärtansvärt beslut och äntligen, åtminstone tillfälligt, slagit igen portarna på Lundsberg, en pennalismens högborg. Och ska skolan mot förmodan finnas kvar ska den inte drivas av någon föråldrad stiftelse med f d elever i styrelsen, utan på samma villkor som alla andra skolor. Att styrelsen inte har någon förståelse för åtgärden utan bagatelliserar pennalism och kallar brännmärkning för pojkstreck, understryker ju bara det totalt olämpliga i att det är den som har ett avgörande inflytande på skolan.

Rektorn uttalar sig i Rapport och säger att han vill titta på Skolinspektionens beslut och se om de har vidtagit en rimlig åtgärd i förhållande till vad som hänt. Men det var ju den här typen av händelser som man skulle arbeta bort enligt det åtgärdspaket man fick ålagt sig i våras från Skolinspektionen. Man hinner inte mer än komma igång med terminen förrän mönstret upprepas.

Stäng eländet, skrev jag i mitt förra inlägg om detta. Det har åtminstone till en del gått i uppfyllelse-

Sista adelsprivilegiet har fallit?

En av Sveriges urmodigaste institutioner håller äntligen på att braka samman. Riddarhuset får inte längre uppgifter från Skatteverket om vilka som är "äkta" adel.
För enligt Riddarhuset kan man bara vara adel inom äktenskapet, sen spelar det ingen roll om båda föräldrarna är sambor eller ve! har adopterat ett barn.
Det viktiga för Riddarhuset är att rätt personer kan söka pengar från olika stiftelser som bara är till för adliga. Här ska inga "oäktingar" komma och roffa åt sig. Det här systemet ska gynna de redan gynnade. Säkert protesterar nu någon och säger att alla adliga inte är rika. Må så vara. Det viktiga är att de inte är lika - oss andra alltså.
Men nu har alltså Skatteverket satt stopp för detta pga integritetsskäl. Adelns sista privilegium är på väg att försvinna.

När välgörenhet blir girighet

Välgörenhet är inget honnörsord för mig. Mycket av välgörenheten handlar om saker som i grunden handlar om rättvisa och solidaritet. "Det är så härligt att ge", som Ulf Adelsson, dåvarande partiledare i M hänfört utbrast. Inte ett ögonblick reflekterade han över hur det är att behöva ta emot.
De flesta sorters funktionshinder har ett riksförbund. Flera av dem ringer runt till folk och vill att de ska skänka pengar, särskilt vid den här tiden på året. Och då känns det väldigt snålt att säga nej. Men det som pengarna ska användas till är ofta självklarheter som samhället i jämlikhetens namn borde se till att dessa människor kommer i åtnjutande av.
Istället sparar samhället på de mest utsatta grupperna. Personliga assistenter, resor m m dras in, sådant som vi andra tycker är självklart. Då kanske de här välgörenhetsorganisationerna ändå kan innebära en viss kompensation för funktionshindrade, hemlösa och andra behövande.
Men inte för vår regering! De som ska kompenseras är istället de som skänker pengar. Här ska välgörenhetsgåvor bli avdragsgilla, så att de som trots allt lättar på sina plånböcker (ofta företag, stiftelser och rika privatpersoner) ska få en skattelättnad som kompensation för sin givmildhet.
Girigheten får ständigt nya ansikten.