Ge amnesti åt unga afghaner

Igår dog 90 människor i ett terrorattentat i Kabul. Talibanerna och andra grupper är på frammarsch i Afghanistan sedan västerländska styrkor lämnat landet.
Det är dit vi skickar unga pojkar som aldrig ens varit där. Häromdagen tvingades ett tjugotal ursprungligen afghanska pojkar på ett chartrat plan till Kabul. Till en stad som igår upplevde ett av de värsta bombattentaten sedan krigen startade i detta krigsdrabbade land.
Det är Sverige som tvingar iväg dessa pojkar. Pojkarna är ibland inte ens födda i Afghanistan, utan kommer oftast från Iran, dit deras föräldrar flytt undan kriget i hemlandet.
De här pojkarna har påbörjat ett annat liv här i Sverige. De har gått i skolan och lärt sig en hel del svenska. Vi har alltså bekostat deras vistelse här för att sedan slänga ut dem. Det är slöseri med pengar, men framför allt med liv. Att behandla människor på detta sätt skapar bara mer hat och terror.
Om Sveriges regering inte vill känna sig som sverigedemokrater borde de utfärda en amnesti för de unga personer som kom under 2015 års flyktingvåg. Vare sig de är under eller över 18 år. Vart tog den humanistiska stormakten Sverige ville se sig som vägen?

Släpp inte Nato över tröskeln

Gör Östersjön till en kärnvapenfri zon, var Olof Palmes vision för oss runt denna infekterade pöl. Gör det till ett fredens hav. Tyvärr förverkligades inte den visionen.
Idag trappas istället motsättningarna upp. Några hävdar att vi måste gå med i Nato för att stå starka mot ryssen. Man kan fråga sig på vilket sätt vi blir starkare med Natobaser på vår mark. Tvärtom ber vi ju närmast om att bli angripna i ett hett läge.
Idag är Sverige och framför allt Finland, garanter för att det finns neutrala ytor att tala på. Sverige har ju redan sålt sig till Nato med ett luddigt samarbetsavtal. Några säger att det är ju bara ett sätt att normalisera det som varit ett faktum i decennier, Sverige har alltid förlitat sig på Nato vid händelse av konflikt.
Men saker kan ju förändras. Det gjorde de t ex vid Sovjetunionens fall. Alliansregeringen valde att helt urholka Sveriges försvar. Då ansågs det inte föreligga något hot och det är bara två år sedan. Att vara alliansfri i fred och neutral i krig har gett Sverige ett rörelseutrymme som nu har krympt.
Just nu kan Ryssland upplevas som ett hot med sina annekteringar av Krim och anfall på Georgien. Men "times they are a-changing" som en Nobelpristagare uttryckt det, och rätt som det är, är det en annan stormakt eller gruppering som är det stora hotet.
Låt oss fortsätta vara paktfria!

Hjältekonungen krympte Sverige

Fortfarande finns det personer kvar som högtidlighåller Karl XII:s död den 30 november. Man kan fråga sig varför. De kallar honom "hjältekonungen". Ja, om man tycker att det är hjältemodigt att kriga bort hela stormakten Sverige så som Karl XII gjorde.
Fast det är kanske det som är poängen: Plötsligt blev Sverige av med alla riken utanför vårt avlånga land (utom Finland). Det som gjorde att vi kunde bygga det homogena Sverige som nu hyllas av Sverigedemokraterna. Fast Sverige har ju alltid varit öppet för influenser utifrån. Allt ifrån Holland, Belgien, Frankrike till Tyskland och USA.
Idag heter vår hjältekung Zlatan Ibrahimovic och det är bara sverigedemokrater som inte gillar det.

Pengar går alltid före människovärdet

Vi har en statsminister som tvekar om vad som är en diktatur. På frågan om Saudiarabien är en diktatur svamlar han något om att det får en utredning avgöra, för att sedan säga att om man bara har att välja mellan begreppen diktatur och demokrati är Saudiarabien en diktatur.
Det är mer än pinsamt. Sverige som försöker framstå som ett land som värnar mänskliga rättigheter och kallas (sig) en "human stormakt", har en ledare som inte vågar ta bladet från munnen ens när Saudiarabien kritiseras av hela världen för sina omänskliga och medeltida straffmetoder, sin kvinnosyn och sin censur av allt fritt tänkande.
Är svenska jobb viktigare än att stå för människovärdet? Uppenbarligen är det så för vår statsminister, som tycker att sälja vapen till denna diktatur är viktigare än att slåss för människovärdet. Och i den minut man definierat Saudiarabien som en diktatur förbjuder svensk lag vapenexport dit, så därför darrar Löfven lika mycket på manschetten som förra försvarsministern Karin Eneström när hon fick samma fråga.
Det kostar för mycket att säga som det är: Saudiarabien är en diktatur. Därför fortsätter hyckleriet.
I vår går det militära avtalet med Saudiarabien ut. Ska bli intressant att se hur MP ställer sig när frågan ställs på sin spets - ska denna förnedrande export äntligen upphöra eller ska vi fortsätta trampa på människovärdet?

Mandela fick för kort tid

Nelson Mandela har gått ur tiden. Han hyllas för att han – med all rätt – inte skapade kaos i Sydafrika när ANC fick makten och han blev president. Men, som alla reportage och krönikor nu påpekar, Sydafrika är fortfarande ett segregerat land med en mycket stor andel fattig befolkning. Men så ser det ju ut i USA också efter flera hundra år.

Det handlar ju som alltid om vilka som har den ekonomiska makten. Den hade inte Mandela (eller hans mer korrupta efterföljare som endast kunnat berika sig själva). De har inte kunnat omfördela resurser och vita äger fortfarande det mesta av produktionsmedlen i form av mark och de företag som utnyttjar naturtillgångarna.

I grannlandet Zimbabwe försökte man överföra jordbruksmarken till svarta. Det har blivit ett gigantiskt misslyckande. Mest för att diktatorn (som han numera är) Mugabe överförde tillgångarna till sina egna trogna, som blev storstadsbönder utan kunskap om hur man driver en farm, med förfall som följd.

Mugabe har heller inte försökt samarbeta med den vita befolkningen, tvärtom. De har lämnat Zimbabwe i stora skaror och med detta har man fått den vanliga u-landsproblematiken med brist på utbildad arbetskraft till viktiga jobb.

Skillnaden mellan Sydafrika och Zimbabwe är att Sydafrika fortfarande är en ekonomisk stormakt i Afrika och Zimbabwe är ingenting annat än ännu en diktatur.

I Sydafrika har människorna fått mänskliga rättigheter, men inte de sociala. Det verkar krävas en Mandela för att se bortom hudfärg och ursprung. Trots ett långt liv fick han för kort tid att arbeta med förändring.