Måste saker göras bara för att man kan?

En forskningsrapport säger att 53 procent av de svenska jobben i en framtid kan vara digitaliserade eller utföras av robotar. "Det ställer enorma krav på arbetsmarknaden. Hur ska vi ställa om oss?" frågade man sig.
Är det verkligen rätt fråga att ställa. Bara för att man kan göra en sak, finns det ju inget som säger att man behöver göra det. Ligger det i samhällets intresse att fler och fler jobb försvinner? Vem är samhället till för?
Alternativet är att vi uppfinner ett nytt ekonomiskt system. Det vore antagligen en välsignelse på många sätt, men så länge jobben försvinner utan att något kommer istället går det ut över människorna i detta ekonomiska system.
Medborgarlön måste ju bli svaret. Är det då riskkapitalister och de som äger produktionsmedlen, dvs robotarna, som ska stå för betalningen till övriga medborgare?
Vi står som sagt inför stora utmaningar, men det finns också skäl att tänka efter. Måste utvecklingen gå ut på att rationalisera bort människorna?

Den yngre generationen dör yngre

Dagens barn springer inte lika fort som deras föräldrar gjorde i samma ålder, konstateras i en amerikansk studie. ”Studierna utfördes i 28 länder och involverar mer än 25 miljoner barn. Resultaten visar att det i genomsnitt tar 90 sekunder längre för dagens barn att springa en engelsk mil (drygt 1 600 meter) än för 30 år sedan. Den kardiovaskulära uthålligheten – mätt som hur långt barnen kunde springa under en viss tid - minskade med runt fem procent per decennium. Nedgången syns hos både flickor och pojkar. ”, skriver SvD.

Orsakerna är flera, men framför allt mer stillasittande. Barn leker också på ett annat sätt, där datorer och spel fått en mer framträdande plats. I Sverige har ju idrott, eller gymnastik som det hette när jag gick i skolan, praktiskt taget försvunnit från schemat och många s k friskolor har inte ens tillgång till gymnastiksal.

En annan orsak är förstås kosten. Barn äter inte lika nyttigt idag som tidigare. Framför allt äter de mer socker och dricker läsk på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Det leder till fetma, vilket också konstaterats har ökat bland barn och ungdomar.

Vad leder då detta till? Jo, fler sjukdomar, som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och vissa cancerformer. Det i sin tur kommer att leda till – tvärtemot vad alla trendnissar som spår framtiden påstår – att denna generation inte kommer att leva lika länge som sina föräldrar och definitivt inte så länge som de som idag är födda på 20-talet och tidigare.

Det är möjligt att 40-talisterna som nu går i pension generellt skulle orka jobba lite längre. Men en höjd pensionsålder för den nu uppväxande generationen blir nog inte så lockande (om det nu finns pengar till pension för dem). Många fler kommer att dö i 60-70-årsåldern av vällevnadssjukdomar, alternativt kanske leva länge med ett stort medicin- och vårdbehov.

Det är bara att konstatera att 40-60-talisterna blir de mest priviligierade generationerna någonsin. Vi fick så mycket gratis och vi levde i världens mest jämlika samhälle. Våra barnbarn kommer att ha mycket tuffare utmaningar när de växer upp.

Kortsiktiga åtgärder inom utbildningsväsendet

Regeringen sänder märkliga signaler hela tiden. I ena stunden är forskning och utbildning det viktigaste vi ska satsa på för att stärka Sveriges konkurrenskraft. I nästa ska universitet och högskolor skära ned studieplatser för att regeringen gör åtstramningar.
Björklund skyller på att ungdomskullarna blir färre. Ingen tanke på att äldre kanske också behöver vidareutbildas, omskolas etc för att matcha arbetsmarknadens behov.
Dessutom visar hans gymnasiereform att ungdomar inte söker till yrkesprogrammen för de vill ha möjlighet till högskoleutbildning, om inte genast efter gymnasiet så senare.
Kortsiktigheten i regeringens politik är legio. Hur ska man kunna tro att denna regering, som knappt klarar att tänka mandatperioden ut, ska ha några svar på framtidens utmaningar?