Lönesättande samtal en lönefälla för kvinnor

Lika lön för lika arbete har det alltid hetat i jämställdhetsdebatten. Det gillar inte arbetsgivarna. Därför har man, särskilt inom privat och statlig tjänstemannasektor, kommit på begreppet individuell lön. Helt i den liberala tidsandan. Det innebär att de anställda har ett s k individuellt lönesättande samtal med sin chef. I detta samtal ska chefen motivera den lön hen ger den anställda. Samtalet är ingen förhandling utan chefens bedömning av den antälldas prestation som kan baseras på vilken godtycklighet som helst (fast det säkert finns några luddiga lönekriterier att hänvisa till).
Här finns en stor lönefälla för kvinnor. De flesta chefer är fortfarande män och män ser män. Dessvärre ser kvinnor också ofta män, vana som de är att vara hyggliga och få män på gott humör. (Nu talar jag generellt, det finns bra chefer av båda könen). Det är svårt att förklara lönegapet mellan män och kvinnor i tjänstemannayrken. Till en del beror det på att när kvinnor får barn tar de större del av föräldraledigheten och halkar därmed efter. Men det är inte hela förklaringen. I dagens samhälle är kvinnor ofta mer välutbildade än män, så varför är skillnaden fortfarande så pass stor.
Jo, i det individuella lönesättande samtalet finns den stora godtyckligheten, där den anställda är utlämnad åt chefens bedömning. Där facket deltar i lönesättningen finns ofta mer objektiva kriterier, som erfarenhet, utbildning, antal tjänsteår m m. Sådant som många arbetsgivare idag avfärdar som helt irrelevant. Det är hur du presterar som betyder något. I i hur:et ligger många gånger också frågor om ifall du är kritisk till förhållanden på arbetsplatsen, opponerar dig mot något etc. Illojal brukar chefer kalla det. Det ingår i bedömningen av dig som anställd.
Det här leder också till mindre inflytande för facket, framför allt när det gäller att hjälpa enskilda medlemmar i lönefrågor. Därför ifrågasätter många vitsen med att gå med i facket.
Som kollektiv har anställda, särskilt kvinnor, inte mycket att vinna på individuella lönesättande samtal, även om många som är omtyckta av sina chefer gillar det. Tills man kanske få en ny chef i alla fall.

Samvetsklausul leder till sluttande plan

Kronobergs landsting har röstat igenom en samvetsparagraf för barnmorskor som inte vill utföra aborter. KD har lagt en motion som fått stöd av övriga alliansen. De rödgröna röstade emot.
Det enda yrke där det tidigare funnits en samvetsparagraf är präst. Präster som inte ville samarbeta eller prästviga kvinnliga präster kunde slippa det. Det var också horribelt då Svenska kyrkan var statlig. Statliga tjänster kan inte diskriminera på detta sätt. Då får man söka sig någon annanstans med sin tro. Men nu är kyrkan skild från staten, så nu får man väl agera hur man vill.
Också inom landstingen har man en offentlig anställning. Då gäller de principer som lagen föreskriver. Att man av samvetskval säger nej till att utföra aborter, gör det omöjligt att vara barnmorska. Det är som om ett Jehovas vittne skulle vara läkare och vägra utföra blodtransfusioner på grund av sin tro.
Att tillåta en samvetsklausul i ett landsting kan lätt leda ut på ett sluttande plan. Varför ska just anställda i detta landsting få vägra utföra aborter, det kanske finns fler som känner så, som gärna vill bli barnmorskor, men som avstått pga av just dessa arbetsuppgifter. Då bör det väl gälla överallt? Och så står kvinnorna där igen, i köer som gör att man kanske inte hinner få abort före 12:e veckan som de flesta får idag. Istället skjuts aborterna fram i tid, vilket gör ingreppen svårare.
Vi har en lag om fri abort och den ska följas.

Religion till en viss gräns

Hanne Kjöller tar i en ledare i DN upp den intressanta frågan om man kan vara barnmorska och abortmotståndare. En barnmorska har nämligen anmält ett sjukhus till DO för att hon, trots sin tro, måste assistera aborter.
Den här barnmorskan har säkert valt det här yrket för att det är det mest positiva man kan göra på ett sjukhus: hjälpa nytt liv till världen. Men väldigt många yrken innehåller arbetsuppgifter som är mindre kul, intressanta eller svåra att genomföra. På barnmorskeutbildningen måste även denna person ha fått veta vad som ingår i en barnmorskas uppgifter (bl a att assistera vid aborter, åtminstone vid mindre sjukhus). Att vägra utföra arbetsuppgifter som ingår i jobbet kallas på många arbetsplatser arbetsvägran och är skäl för uppsägning.
Så varför är just religiös tro ett undantag? Det finns många tillfällen då man mycket väl kan ta hänsyn till religiös tro. Det gäller t ex att man serverar speciell mat till personer som tror vissa saker (om det inte strider mot svensk djurskyddslag). Men detta kan inte gälla i alla sammanhang. T ex inte i vår svenska obligatoriska skola. När jag gick i skolan var t ex judar undantagna från kristendomsundervisningen, vilket var rimligt då de inte delar denna tro. Men det är inte rimligt att bli befriad från religionsundervisning som handlar om alla religioner. Det är en kunskap som tillhör den allmänbildning alla bör få med sig.
I vissa yrken finns krav på vissa uppgifter och vissa kläder. Det är inte heller rimligt med undantag från detta om det kan äventyra arbetet. Är religionen viktigare får man välja ett annat yrke. Så är det bara.

Amnesty solkar sitt varumärke

Man kan fråga sig vad som tagit åt Amnesty International. Deras huvudkontor har plötsligt fått för sig att sexhandel ska legaliseras för att "garantera ´sexarbetarnas`mänskliga rättigheter".
Ja, om det vore så väl. Men inte ens i länder där sexhandel är tillåtet sker det på ett för de prostituerade säkert sätt, vare sig juridiskt eller fysiskt.
Varför inte bara konstatera att sälja sex är inget yrke. Hur mycket än somliga prostituerade säger att det här är vad de vill göra, kommer de aldrig att bli betraktade som vilken yrkesarbetande som helst. Är det någon fördom som ligger djupt förborgad i alla kulturer så är det den mot prostituerade.
Det är ju inte så att kvinnorna (de som gör det frivilligt alltså)går ut och berättar om sitt jobb. Och väldigt få män vill erkänna att de köper sex. Skuldbelagt från alla parter och samhällets ogillande.
Amnesty borde istället arbeta för motsatsen till detta: till att få bort sexhandeln, därför att den oavsett att vissa gör det frivilligt, de flesta gör det av tvång. För att snabbt få ihop pengar till ett drogberoende eller för att man är i händerna på en hallick eller är direkt utsatt, inte bara för sexhandel, utan för människohandel.
Fortsätter Amnesty på det här spåret har man snart solkat ner sitt varumärke.

Allra fegast är de vuxna som ser på

Aftonbladet har en utmärkt artikelserie om mobbning just nu. Man kan bli gråtfärdig för mindre när man läser alla hjärtskärande berättelser från personer som utsatts för mobbning.

Idag tar dock kriminologen Magnus Lindgren bladet från munnen och talar klarspråk: Sluta prata om mobbning, det är misshandel det handlar om.

Bara för att saker inträffar i skolan ska de inte förminskas, vilket är tendensen i dagens samhälle. Så fort barn är inblandade verkar vad som helst vara tillåtet. Att slå och sparka en hund eller annat djur, trycka ned dess huvud i toaletten eller tvinga det att äta olämpliga saker, kallas djurplågeri och straffas med böter eller fängelse. Men att barn tillåts plåga varandra är uppenbarligen helt OK.

Misshandel ska anmälas. Varje sådant fall ska utredas. En unge som misshandlar och kränker mår säkert också dåligt, men det måste vara den som utför misshandeln eller kränkningarna som åtgärder riktas mot i första hand.

Det är naturligtvis inte lätt att göra detta i verkligheten, men än fegare än de som misshandlar, är de vuxna som inte ingriper eller som slätar över. De borde kanske byta yrke om de är lärare.