Det stämmer, det som Jan Gulliou skriver i sin krönika. Men det finns en dimension till, förutom den intellektuella som Jan Guillou intar. Det finns ett emotionellt förhållningssätt till USA som har gjort att motsättningen mellan USA-kritiker och beundrare blivit så hätsk.
In the very beginning var vi alla USA-beundrare. USA var den stora segraren i andra världskriget, utan dem hade inte Europa klarat av nazismen och vinnaren skriver historien. Dessutom hade de Marshallplanen, som hjälpte också de forna fienderna att komma på fötter. Och för de unga var det ju i USA allt det häftiga och nya hände, inte minst musiken. Sverige blev ju snabbt det mest amerikaniserade landet i världen (vi hade ju också undgått krigets fasor och kunde snabbt ta till oss det nya).
Därför blev det en chock när USA invaderade Vietnam och vår forna idol plötsligt började uppföra sig som sina forna fiender. Vi som (medvetet eller omedvetet) sett USA som en förebild såg plötsligt landet i dess nakna maktlystnad, hörde dess hycklande patriotism. Inte underligt att vi blev förbannade!
För några var och är det omöjligt att släppa den glorifierade bilden av USA. TYvärr har många av dem jobb på landets ledarredaktioner.
Vi har inga förväntningar på odemokratiska länder som Iran, Nordkorea eller det forna Sovjetunionen. Men det har vi på USA och även på Israel. Det är därför vi fortsätter att peka ut dem som skurkstater när de fortsätter att uppföra sig som sådana. Av dessa länder förväntar man sig att de ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar