Varför vill ingen kalla sig feminist längre? frågar en ung kvinna i Aftonbladet idag.
Hon frågar sig om feminismen bara var en modetrend på 00-talet.
Nej, feminismen har aldrig varit en modetrend. Men så fort kvinnor börjar synas och höras för mycket kommer en backlash. Det har alla kvinnor upplevt, ända från 1900-talets tidiga feminism till dagens unga kvinnor.
Man kan bara föreställa sig hur 40-talets kvinnor kände sig, som just kommit ut på arbetsmarknaden och behövts i andra yrken än de klassiska som mer kallats kall än yrke, då idealsamhället efter kriget var en familj med hemmafru. Alltmer välutbildade kvinnor som inte förväntades göra något annat än gå hemma mellan husets fyra väggar. T o m som nygifta, innan de ens fått barn. En mans status mättes i om han hade råd att ha en hemmafru.
I 60-talets radikalism upphov kvinnorna åter sina röster och kvinnorörelsen tog fart igen. Det var deras kamp som ledde till de största reformerna för kvinnors frigörelse och som fick genomslag på 70-talet. Daghem och fri abort och längre föräldraförsäkring hör dit bl a.
Men redan på 80-talet började backlashen så smått och 90-talet med sina nedskärningar i den offentliga sektorn slog hårt mot kvinnorna. Samtidigt som utseendefixeringen ökade i reklam-TVs spår.
Och ett typiskt tecken på att kvinnor fortfarande är underordnade på många plan är att när det blir många kvinnor inom ett yrke sjunker lönerna. Se på lärare, journalister, läkare m fl. Kan det vara en tillfällighet att ingångslönen för en lärare med akademisk utbildning är lägre än när man lastar väskor på en flygplats?
Det är typiskt att debatten handlar om ifall man kallar sig feminist eller inte. Det viktiga är att se hur den förkättrade s k könsmaktsordningen faktiskt slår i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar