Varför strider lagen så ofta mot sunt förnuft?

Hur ska vi kunna lita på rättsväsendet när lagstiftningen så ofta strider mot sunt förnuft? Det senaste exemplet är den treåriga flickan som, trots att hon sedan födseln växt upp hos sin fosterfamilj, ändå överlämnades till missbrukande föräldrar som orsakade hennes död. För trots allt prat om "barnets bästa", är våra lagar skrivna så att i första hand föräldrar har rätt till sina barn. I lagtexten talas inte ens om barnen.
Men det finns fler exempel på att lagen går emot sunt förnuft, t ex när det gäller mord. Känt är fallet med de två personerna som slog ihjäl en äldre man och man inte kunde fastställa vem av dem som utdelat det dödande slaget. Båda friades.
Och ungdomar som misshandlat någon och där det är svårt, men uppenbart, att de gjort sig skyldiga till misshandel. Men de frias för att man inte kan säga vem som gjorde vad.
Och sexualmål ska vi inte tala om. När hovrätten kan fria någon trots att vederbörandes sperma finns i flickans kropp, köper ändå rätten mannens förklaring att han torkat sig på en handduk efter onani och att flickan sen använt samma handduk för att torka sig. Då går skam på torra land.
Visst är det viktigt med rättssäkerhet, men när lagen kan tolkas så att den strider mot sunt förnuft undergrävs tilltron till rättsväsendet. Nu har ju barnkonventionen blivit lag i Sverige. Då måste lagstiftningen följa med.

Förutsägbar utveckling i Stockholms sjukvård

Ibland är det väldigt tråkigt att få rätt. Dagens sjukvårdssituation i Stockholm kunde förutses redan på 90-talet, när man i besparingssyfte lade ned ett antal akutsjukhus. Då struntade man fullkomligt i att befolkningen skulle öka och att vi skulle få så många fler äldre i Stockholm. Det kortsiktiga ekonomiska tänkandet fick ta över sunt förnuft.
Och sedan fick ju alliansen härja med sina vårdval som snedvridit primärsjukvård och kostnader för övervinster i vårdföretagen. Och pengarna har aldrig räckt till lönehöjningar för vårdpersonalen (sjuk- och undersköterskor, det har inte varit prioriterat), vilket gjort att de flytt fältet från en hopplös arbetsmiljö.
Dessutom har miljarder satsats på ett prestigesjukhus som inte ens har fungerande larmsystem och inte tar emot andra sjuka än ambulansburna. Och med färre platser än det gamla sjukhuset. Man lade ner ett fungerande barnsjukhus och förde över den till det mindre funktionella nya sjukhuset.
Hur många fel kan landstinget egentligen göra? Och vi ska inte glömma att alliansen har majoriteten där. Det ska kommas ihåg till nästa val.

Försäkringskassans kafkalika regler

Man orka snart inte med våra institutioner och deras stelbenta regeltolkning (om det nu är en regel eller bara idioti).
Försäkringskassan kan kräva den flicka som tvingats spela psykiskt sjuk och hållits isolerad i hemmet av sin pappa på de pengar som pappan fått ut varje vecka (25 000 kr) för att "vårda" henne. Ett annat exempel är att en nioårig flicka fått krav på sig att betala tillbaka 600 000 kr som hennes pappa misstänks ha tillskansat sig genom fusk.
Vem har skrivit denna regel (om den finns)? Det är ju faktiskt inte barnet som fått pengarna, det är ju vårdnadshavaren. Och det är vårdnadshavaren som gjort sig skyldig till bedrägeri. Är det åter Försäkringskassan som har tolkningsföreträde framför rättsexpertis, barnkonvention och sunt förnuft, liksom att deras läkarutlåtanden kan slå ut intyg från läkare som verkligen träffat patienten.
Fallet med nioåringen har gått upp i kammarrätten. Tänk vilken tid och pengar som läggs ned på att utreda om barnet ska bli skadeståndsskyldigt, när föräldern begått ett så självklart moraliskt övergrepp. Vår värld blir alltmer kafkalik.