Daniel Swedin skriver i en ledare i dagens AB att Sverige "är det OECD-land med störst skillnader i sysselsättningsgrad mellan inrikes födda och utrikes födda."
Han fortsätter: "2010 ökade arbetslösheten bland unga invandrare med tre procent. Samtidigt sjönk arbetslösheten bland unga svenskfödda med tio procent. För vissa människor gör konjunkturuppgångarna ingen skillnad. Samtidigt har vi en av världens mest välutbildade invandrargrupper.... Förklaringarna till varför arbetslösheten är högre bland invandrare är många. Bostadsbrist på platser där jobben finns, inga förskoleplatser och andra brister i välfärdssystemen, långa handläggningstider, dålig svenskundervisning, bristfällig information till nyanlända. Mycket av det där går att lösa politiskt, men det är uppenbart att det finns en strukturell diskriminering på svensk arbetsmarknad som är svårare att komma åt."Låt oss kalla det för vad det är: främlingsfientlighet, t o m rasism. Vi svenskar berömmer oss ofta av att vara så toleranta och öppna mot personer med annan härkomst. Men när det kommer till kritan så är det ju uppenbart att det är det här det handlar om. Det kan ju varenda invandrare berätta om, att med ett utländskt namn blir man bortsorterad ur jobbansökningshögen direkt. Och vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen som är större än tre av regeringspartierna.
Hur hanterar vi denna "strukturella diskriminering", omskrivningen för främlingsfientlighet? Det är mycket svårt att ändra attityder. En viktig sak är att vi slutar tala om "andra generationens invandrare". Är man uppväxt i Sverige och talar svenska är man svensk (även med bibehållet eller dubbelt medborgarskap). Det ska inte vara intressant var ens föräldrar kom ifrån när man söker jobb.
Kanske behövs det kvotering. Det är ju bara när vi jobbar med folk från andra länder som vi upptäcker att de är som folk är mest.
För det är ju hos oss svenskar problemet ligger. Så det är vi som måste lösa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar