Jag har just lyssnat på Jonas Sjöstedts tal i Almedalen. Det var en glädjande stund. Sjöstedts tal skilde sig från övriga partiledares på ett mycket positivt sätt. Han talade om det goda samhället. Det vi i själva verket vill uppnå. Han valde att inte svartmåla Sverige som de borgerliga och SD (och dessvärre även Löfven).
Alla vill naturligtvis ha ett bra samhälle utifrån sina utgångspunkter, men de övriga har valt att visa på alla fel som finns i Sverige idag. De har talat om hårdare tag och fler krav på dem som har det tuffast. Inga krav på att alla ska bidra till ett gott samhälle, framför allt inte de med mycket pengar och stora förmögenheter. De ska sitta i orubbat bo. "Lagt kort ligger", som Löfven sa. Då kan man fråga sig varför han överhuvudtaget befinner sig i politiken.
I själva verket är ju skiljelinjen mellan höger och vänster väldigt tydlig. Vi som vill att alla ska ha en dräglig tillvaro i vårt land genom att gemensamt bidra till en hygglig välfärd och de som menar att var och en är sig själv närmast och hjälpe sig den som kan. Tyvärr hamnar S väldigt ofta i det senare lägret när det kommer till konkret politik.
Min stora invändning emot hans tal var att han ingående beskrev ett hårt klassamhälle, men vägrade genomgående ta ordet klass i sin mun. Om inte han gör det, vem skall då göra det?
SvaraRaderaDet kanske är viktigare att man beskriver orättvisorna än använder de rätta markörorden för oss i vänstern. Fler kanske lyssnar då. Det var ju ingen tillfällighet att moderaterna talade om "det nya arbetarpartiet".
SvaraRadera