Ibland pratar vi om baltutlämningen på 50-talet och talar om hur skamligt vi betedde oss då. Ett svart märke i vår historia. Strax före och under andra världskriget skickade vi tillbaka judar till Tyskland. Det talar vi inte om ens idag (men läs gärna Annika Thors bok "Om inte nu så när").
Däremot agerar vi precis som då. Att utvisa en 91-årig, synskadad, hjärt- och demenssjuk kvinna till Ukraina när hon har sin familj här är osannolikt omänskligt. Här pratar politikerna om mänskliga rättigheter med darr på rösten och att Sverige ska stå upp för utsatta människor. Men det gäller förstås inte om de råkar befinna sig i Sverige. Då har vi LAGAR och REGLER som till varje pris ska följas. Och dem kan vi alltid hänvisa till när det blir obehagligt. Att dessa lagar och regler passerat inhumanitetens gräns vill ingen stå för, allra minst vår lille migrationsminister, som gladeligt välkomnar allsköns arbetskraft att jobba i våra pizzerior utanför arbetslagstiftningen (kollektivavtal är frivilligt, enligt honom), men ytterst står bakom att vi skickar bort en gammal människa vars familj kan ta hand om henne här och hon stör inte någon de återstående år hon har kvar i livet.
Vår nuvarande migrationspolitik kommer i historiens ljus att bli ännu en svart period i Sveriges historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar