Idag var arkitekten Ola Andersson intervjuad i Stockholmsdelen av DN. Han klagar på att Stockholm inte får växa till en riktig storstad. Det är för mycket skog och natur här. Han ser helst att alla förorterna i Stockholm byggs ihop, med den stora allén genom Hammarby Sjöstad som modell.
Man blir mörkrädd. För det första skulle ett sådant tilltag strida mot idén om att behålla den biologiska mångfalden. Det finns bara sex procent riktig naturskog kvar i Sverige och en hel del av den är tätortsnära. Resten är plantager.
Ola Andersson hänvisar också till rutmönstret i innerstaden som grundlades redan på 1600-talet och att det minsann tjänat stockholmarna väl. Fast egentligen har det inte det. Rutmönstret var en idé som kom från kontinentens södra delar eller t o m ännu längre söderut, där det är mycket varmt stora delar av året. Då är det bra med raka, gärna breda gator som låter vindarna spela fritt och skapa svalka. Det är dock sällan detta passar vårt klimat. Vi kämpar fram på breda gator med nordanvinden vinande i öronen och snökorn som förblindar vår syn. Slingrande gator, som skapar fickor med lä, skulle passa mycket bättre i vårt klimat.
Trots att han inte tror det, är det många stockholmare (troligtvis en majoritet) som faktiskt väljer att bo i en förort för att det är nära till naturen. Läs ett antal bostadsannonser och du fattar Ola.
Dessutom visar många medicinska undersökningar på att vi mår bra av att ha natur omkring oss i form av träd och vatten. Det är ingen tillfällighet att överhetens slott och herrgårdar ligger på de vackraste platserna i Sverige.
Jag tycker Ola Anderssons hus i Kärrtorp, (vackra färggranna radhus), som vann omröstningen om Årets Stockholmsbyggnad, väl förtjänar det och skulle också ha röstat på dem. Men de som vill bo i sådana hus vill också ha natur runt omkring.
Många förorter fungerar mycket bra och människor trivs där. Och vi bor här för att vi både får natur och nära till storstaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar