Monarki går emot alla mina principer. Det är motsatsen till demokrati. Dessutom har vi en nolla till statschef.
Ändå tittade jag på bröllopet på TV igår. Det är inte ofta, för att inte säga aldrig, som man får gå på bröllop med den högsta sociteten. Kungahuset hade verkligen satsat på öppenhet.
Men oavsett vad man tycker om monarkin och annat fjäsk, oberörd kunde man inte vara. Daniels tal till sin hustru var det vackraste jag hört.
Kanske är det så att vi attraheras av en saga som blir sann för en gångs skull. Att så många gillar det här för att sagorna om prinsen som får gifta sig med prinsessan och får halva kungariket, ändå ligger och gror i allas vår folksjäl. Att en sådan saga kan förverkligas ger också hopp om att andra sagor kan bli sanna. Det skapar kollektiv glädje och en positiv känsla i samhället, vilket vi mer än väl kan behöva (tyvärr lär det väl gynna den sittande regeringen).
För mitt i allt det ceremoniella kungafjäsket, alla glittrande tiaror och blänkande siden, såg man äkta kärlek. I bästa fall ser vi och känner det i vår omgivning, men det är inte ofta vi ser det på TV (där det mest är våld, både äkta och fiktivt) och just det känns viktigt att ta till sig.
Sen får man hoppas att detta par lämnas ifred ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar