Hur många gånger ska man behöva läsa att det aldrig förekommit någon biståndsdebatt? Nu sprider Erik Helmerson denna myt i en ledare i dagens DN.
Så länge jag har följt biståndet har det debatterats; allt ifrån Bai Bang, till befrielserörelser i södra Afrika, genom strukturanpassningar, enprocentmål, korruption och kritik mot enskilda projekt. Trots detta fortsätter de biståndskritiska att säga att bistånd aldrig debatteras.
Tyvärr besitter de flesta av dem som hävdar detta ingen större kunskap om frågorna. T ex tror man, inklusive Helmerson, att biståndet först nu handlar om marknadsutveckling.
På 80-talet ökade det s k förvaltningsstödet. Syftet var att uppnå ett av de fyra mål som biståndet hade på den tiden, nämligen ekonomisk tillväxt. Utan fungerande bank- och rättssystem, skattesystem och övriga samhällsinstitutioner fungerar inte marknaderna.
Ett annat av de fyra målen var oberoende. Det målet handlade om att stödja de länder som stred för frihet från kolonialmakterna. Idag stöder Sverige Libyen. Ingen vet om detta i längden leder till en demokratisk stat. Men syftet är att stödja en sådan utveckling precis som det var då.
Ett annat mål var demokrati. Demokratistödet har ökat i en jämn takt sedan 80-talet. Inget nytt i det.
Idag är målet för det svenska biståndet att bidra till att förbättra fattiga människors levnadsvillkor. Det betyder inte att Sverige ska ta ansvar för mottagarländernas befolkning, som Helmerson vill, det är faktiskt upp till länderna själva. Däremot ska biståndet tillsammans med andra faktorer stödja en positiv utveckling. Bistånd kan aldrig ensamt rädda världen, men det kan bidra till att den blir lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar