Är politik bara ett rollspel? frågar sig DNs ledarskribent Martin Liby Alonso desillusionerat. Han tittar på Thomas Östros, ny ordförande i Bankföreningen, som nu ska lobba för bankernas intressen och han tittar på Stefan Löfvén, som han nu menar bytt åsikt i kärnkraftsfrågan.
Det är ju sorgligt att inte en person som skriver på DNs ledarsida kan skilja på personliga åsikter och representativ demokrati.
Ja, Martin Líby, politiken är ett rollspel. Man är nämligen som vald ledamot i riksdagen eller som ordförande i ett parti, vald till något större än att representera sina egna åsikter, som kanske inte alltid till 100 procent sammanfaller med den roll man åtagit sig. Då är det rollen som gäller.
Det bär säkert Stefan Löfvén emot att fortfarande behöva referera till kärnkraftsomröstningen 1980 och kongressbeslut därefter, som fortfarande säger att kärnkraften ska avvecklas (men det blir allt luddigare när). Men han kan ju verka för något annat inom S beslutande församlingar. Dock måste han acceptera majoritetens röst.
Martin Liby har fallit offer för medias egen personjournalistik. Partierna beskrivs i medierna som sina ledare. Breda folkrörelser reduceras till en person. Det är förödande i längden med denna personfixering. Den håller tillbaka de reala politiska frågorna och vi får diskussioner om ledaregenskaper, personkemi och annat som visst kan vara intressant, men inte får dominera valrörelser som de gjort i de senaste, då allt handlat om Göran Persson, Mona Sahlin, Reinfeldt och Lars Ohly.
Har du något inflytande på din tidning, Martin Liby, så kanske detta är något att påpeka inför kommande valrörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar