söndag 9 september 2012

Ordet feminist provocerar män

Karin Pettersson tar i en ledare i Aftonbladet upp att män skriver hatmail av värsta sort till kvinnor som kallar sig feminister. Och varför tas inte alla dessa hot om död och våldtäkt på allvar, när många andra som hotas behandlas mer seriöst, som My Vingren skrev i sin krönika som Karin Pettersson refererar till.
Näthatet har blivit ett gissel som på sikt fördärvar samhällsklimatet. Just när det gäller feminism har dock själva ordet blivit en provokation (främst mot män, men också en del kvinnor). Man kan bara titta på de hysteriska kommentarer en del (framför allt män) ger till ledaren. De är minsann för jämställdhet, lika lön etc. De frågar sig varför man inte diskuterar religiöst kvinnoförtryck, "heders"våld etc.
MEN DET ÄR JU DET FEMINISM GÅR UT PÅ. Att peka på kvinnors underordning i samhället. Feminism riktar sig inte mot män som sådana, utan mot en strukturell ordning i samhället som oftast missgynnar kvinnor (men kan också handla om att fler män bör jobba i kvinnodominerade yrken t ex).
Jag kallar mig inte feminist. Jag har märkt att det flyttar fokus från sakfrågorna. Och där kan det visa sig att män och kvinnor ofta har gemensamma intressen av att ändra på sakernas tillstånd, t ex våld mot kvinnor. Alltför få män står upp i debatten mot detta, trots att de flesta män faktiskt föraktar män som brukar våld mot kvinnor, också verbalt våld.
Tänk om fler män sa ifrån mot sådant istället för att tjafsa om feminism. Så mycket trevligare vi kunde ha det.

9 kommentarer:

  1. Som man ropar får man svar brukar det heta. Feminismen är en extrem och separatistisk ideologi och ska bemötas som sådan. Feminismen spyr ut extremt hat mot alla vita män men omhuldar de män som kommer från kulturer som tillämpar hedersmord. I våras träffade Pär Ström några av sina bloggläsare. Mediapopulära feminister trängde sig in på mötet och överlämnade en teckning på en avskuren penis till Ström. Därefter störde feministerna mötet med samma taktik som SA-trupperna tillämpade i 30-talets Tyskland. Inte ett ord om dessa hot och övergrepp i media. Inte ett ord om den militants trupp feminister som med hot och huliganism stoppade ett helt lagligt möte, allt med syftet att kväva oppositionen. Kan det vara så att feminismens hatretorik får svar på tal?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du är väl ett exempel på just det jag hävdar. Ett ytterligare skäl till att inte kalla sig femninist är att det finns en extrem grupp tjejer som i sin tur blir provocerade av personer som Pär Ström.
      Jag vill inte bli identifierad med folk som använder sådana metoder. Tack och lov är inte heller alla män som Pär Ström, vars bild av kvinnor mer verkar höra hemma i början av förra seklet.

      Radera
  2. Jag är före detta feminist, hoppade av det tåget när jag upptäckte den psykologisk oproportionerliga ilska som kanaliserades emot (alla) män, och den irrationalitet som alla starka känslor orsakade. En uppenbart destruktiv och negativ miljö. Oliktänkande eller folk som vågade yttra någon kritik blev smutskastade och isolerade. Om man i stället höll med gruppen så kommer man undan med nästan vad som helst. Påminner rätt mycket om religiösa sekter.

    Hatet finns på alla sidor, men jag tycker nog att männen/jämställdister/antifeminister har mer skäl att reagera idag. Det är inte dom som sitter på ledarsidor eller universitetet och spyr galla över motståndarsidan. Det är inte dom som behandlas med silkesvantar av journalister och politiker. Det är inte dom som har maktens öra och får igenom politiska åtgärder. Feministerna sitter på formella maktpositioner och argumenterar emot en maktmässigt långt svagare grupp, och dom har mage att prata om att det finns någon strukturell underordning.

    Strukturella teoribildningar syftar generellt till att motivera någon befintlig politisk åskådning. Dom är rätt kassa vetenskapligt, vilket har gett upphov till en hel del kritik, därför ser mycket sällan referenser till strukturalistiska modeller i den internationella forskningen. Men det är ett utmärkt pseudovetenskapligt verktyg, vilket nog är skälet till varför det fortlever i Sverige. I korthet går det ut på att man inte kan titta på någon enskild data och direkt påstå att det är orättvist, ojämlikt, förtryckande eller vad man nu vill. Man måste titta på varför skillnaderna finns, och man måste se helheten, annars kommer man ofelbart att komma till felaktiga slutsatser. Dom försök till könsmaktsanalyser som framförs i Sverige är primitiva och ensidiga, vilket fungerar utmärkt som politisk propaganda, men har inget vetenskapligt eller samhällsbyggande värde.

    Den svenska feminismen grundar sig teoretiskt på en felaktig, känslogrundad tolkning av en liten delmängd av den relevanta informationen. Man angriper könsroller och andra element i vår sociala kognition, men man har väldigt lite kunskap eller förståelse om dess ursprung eller funktion, och har därmed inte en aning om konsekvenserna av att motverka dom.

    Jag har inte studerat det noggrannare, men det finns ett rätt spektakulärt resultat ifrån psykologin som indikerar att människors lycka och psykiska hälsa inom en åldergrupp har blivit allt sämre. Dom som är 20 år idag mår sämre än vad 20-åringar gjorde för 10 år sedan, som i sin tur mår sämre än vad dagens 40-åringar gjorde när dom var 20. Det är en tydlig indikation på att vårt samhälle blir allt sämre på dom saker som är relevanta för mänskligt välbefinnande, och det är i stor utsträckning vår sociala miljö. Vi behöver därför omvärdera alla tankeparadigmer som styr idag, däribland feminismen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet inte om jag håller med om att det just är feminism generellt som får folk att må sämre idag. Det tror jag snarare beror på samhällets allmänna förfall med arbetslöshet, social utslagning och ett allmänt och den mobbnings-TV som blivit legio med program som "Robinson", "Idol" m fl som går ut på att klanka ner och tala illa om medmänniskorna och som sedan spridits till nätet.
      Det finns de som kallar sig feminister som ägnar sig åt sådan mobbning, vilket är lika illa som allt annat näthat. Men genusforskning är viktigt och det är viktigt att också män ägnar sig åt det. För det finns en könsmaktsordning, den har de flesta kvinnor upplevt även om alla kanske inte inser vad det är frågan om.

      Radera
    2. Jag sa inte att det nödvändigtvis var det, men det behöver omvärderas, idag anses det närmast axiomatiskt som något positivt, men realiteten är att det inte finns någon empiri kring dom psykologiska konsekvenserna av implementering av feminism och genusvetenskaperna. Vi vet inte vad det får för konsekvenser för människors personliga utveckling, men jag kan säga såhär mycket, frihet är långt ifrån alltid positivt i sammanhanget. Man får rätt snabbt en negativ nettoeffekt på psykologiskt välbefinnande av ökad frihet. Den föreläsande psykologen Barry Schwartz använder faktiskt svenskt genustänk som exempel på uppenbart destruktiv frihet.

      Men visst, det kan även bero på andra sociala och ekonomiska förändringar, vi har som sagt haft ett betydande socialt förfall och det har förstås många orsaker.

      Könsmaktsordning är ett väldigt klumpigt och missbrukat begrepp. Det finns många män som har väsentligt mindre makt än många kvinnor. Bland gruppen människor med minst makt är sannolikt en betydande majoritet män. I vardagslivet har jag svårt att se att kvinnor generellt skulle vara underordnade. Man har tex sett i studier att det är vanligare att kvinnor bestämmer i relationer än att män gör det. Dom har också generellt selektionsmakten sexuellt, vilket inte är att underskatta. Att då prata om någon generellt underordning är högst tveksamt. Det är bara om man enbart tittar på gruppen människor med mest formell makt som man kommer fram till den slutsatsen, vilket är närmast intellektuellt ohederligt. Även det blir lite löjligt när man vet att ett av huvudskälen till mäns maktsökande med all sannolikhet handlar om att framstå som en bra partner för kvinnor.

      Våld i relationer har inget med någon könsmaktsordning att göra, det är svaga och i dom allra flesta fall psykiskt sjuka eller missbrukande män som slår sina partners. Det är dessutom ungefär lika vanligt att kvinnor slår män, och att samma sak i samkönade relationer. Det går inte att dra några som helst slutsatser om könsmaktsordning av det. Det enda man kan konstatera med säkerhet i sammanhanget är att män är starkare än kvinnor och därmed gör mer skada när dom väl slår, vilket trots allt är rätt ovanligt.

      Du kan vara väldigt säker på att många män upplevt sig stå i underläge gentemot kvinnor vid olika tillfällen, det betyder inte att det finns någon könsmaktsordning. Conformational bias och groupthink kan skapa väldigt intressanta föreställningar som inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. Alla tankerörelser behöver av det skälet självkritik för att inte spåra ur, tyvärr har man inom feminismen stött bort många kritiska röster, vilket i mina ögon har lett till en urartning.

      Radera
    3. Tror inte riktigt du förstår vad könsmaktsordning är. Det är t ex att kvinnoyrken generellt är lägre avlönade än mansdominerade yrken. Det betyder inte att det inte finns lågavlönade yrken där också män dominerar.
      Bland gruppen människor med minst makt är sannolikt en betydande majoritet män, skriver du. Här finns statistiska belägg för att du har fel (t ex är majoriteten av de rikaste i landet män. Men det finns rika kvinnor också är det väl bäst att påpeka).
      Och går vi till hur kvinnor i världen rent generellt har det, så är det en förödande skillnad mellan mäns och kvinnors liv på de flesta områden.

      Radera
    4. Jag utgår ifrån den socialantropologiska modellen som genusvetenskapens teoribildning inspirerats av. Det är ett väldigt komplext förhållande om man ska göra en seriös analys, det går inte att reducera så mycket som görs med bibehållen relevans.

      Att kvinnoyrken generellt är mer lågavlönade har nog delvis en rätt enkel förklaring, det är i betydligt större utsträckning jobb inom offentlig sektor. Där innebär löneökningar en direkt ökning av kommunernas/landstingens kostnader, det är inte så lätt att löneförhandla i det läget. I ett privat företag som går med vinst så har man ett betydligt starkare läge för att förhandla, både individuellt och kollektivt. Det är inte helt ovanligt att man till och med utpressar arbetsgivaren genom att hota att säga upp sig i lägen där det skulle vara mycket kostsamt att ersätta en.

      Ditt motargument är irrelevant. Män dominerar både topp och bottenskikten, kvinnor dominerar i mitten av fördelningen, vilket är ett vanligt förhållande.

      Att kvinnor har det svårt på vissa platser i världen är förstås sant. Samtidigt ska man vara medveten om att män många gånger inte har det så bra heller i samma kulturer. Män har tex generellt en betydligt högre dödlighet, så även i Sverige, genom farligare jobb och krig. Man vill ibland framställa det som om kvinnor och barn drabbas värst i krig, vilket blir konstigt när man ser statistiken på döda och skadade, där män är extremt överrepresenterade.

      Knappast någon förödande skillnad i Sverige. Kvinnor lever längre, arbetar mindre, får mer pengar av staten i förhållande till vad om bidragit, har bättre betyg i skolan, examineras oftare på universiteten, etc. Man har större problem med depression, men det verkar delvis vara biologiskt. Sen är diagnostiseringen anpassad till kvinnliga symptom på depression, vilket innebär att män diagnostiseras mindre än dom borde. Man har i genomsnitt mindre lön, men den oförklarade löneskillnaden när man kompenserat för alla kända faktorer(av något skäl tar feminister aldrig upp sådana studier) så ligger det inom ca 2%, som då är maximala skillnaden som kan bero på diskriminering.

      Män å andra sidan lever kortare, har en större risk att drabbas av diverse psykologiska problem, tex schizofreni och autism. Män begår oftare självmord. En överläkare inom psykiatrin berättade att kvinnor oftare har depression, men ibland dom med djupast depressioner så hittar man fler män. Det kom en intressant studie för ett par år sedan där det visade sig att män dominerade i dom flesta av dom yrkeskategorier som har lägst status. Män arbetar mer än kvinnor, även när man räknat in hemarbete. Män har i genomsnitt svagare sociala nät, och är därigenom mer utsatta. Män förväntas gå ut i krig och riskera livet, medan kvinnorna stannar hemma. Män utsätts för betydligt fler våldsbrott. Ibland uteliggarna och A-lagarna är en stor majoritet män.

      Jag kan inte utifrån all statistik och studier jag läst genom åren komma i närheten av slutsatsen att det skulle finns någon könsmaktsordning till kvinnors nackdel i Sverige. Motsatsen känns spontant faktiskt mer trolig idag. Dom argument som framförts ifrån feminister i sammanhanget håller inte för någon kritisk granskning alls. Jag har under tio år inte sett ett enda som varit konkret och relevant. Inte ett enda.

      Radera
  3. Det är verkligen ett hårt debatt klimat som råder både på nätet och i verkliga livet. Tyvärr är det ju ofta journalister, kolumnister och politiska aktivister som står för detta. De drar sig inte för att ge sig på sina motståndare både verbalt och fysiskt. Feminister är inget undantag. De ägnar sig både åt nedsättande generaliseringar om sina motståndare och går också till personlig attack mot personer de inte tycker om.

    Ett sånt exempel är den feministiska journalisten Annelie Babitz som hotade att hänga ut och ljuga om en bloggare i tidningen bara för att bloggaren hade skrivit negativt om en artikel av Annelie Babitz.

    http://cattasbubbla.se/2012/08/06/annelie-babitz-kor-med-hot-och-harskarteknik/

    SvaraRadera
  4. Se ovanstående svar. Lika illa vem som än gör sådant.

    SvaraRadera