Idag uppmärksammar Maria Crofts i DN det faktum att sjuka, arbetslösa, föräldralediga och pensionärer betalar mer i skatt än de som arbetar. Och med jobbskatteavdragets logik betalar man mindre ju mer man tjänar (inte ju mer man arbetar). De som kan leva på sin förmögenhet och inte arbeta klarar sig också bra utan förmögenhets- och arvskatt.
Hur hamnade vi här? Strider inte detta mot hela idén med det solidariska samhället? Ja, du kan svara, vi har inget solidariskt samhälle dumbom. Nej, men varför har vi inte det? Det var ju den bärande idén genom många decennier, att skatten skulle vara progressiv så att de som tjänade mest fick betala mest för vårt gemensamma bästa. Sen har ju många av dem genom olika trixanden ändå nolltaxerat, men på det hela taget har det fungerat.
Som vi kan se nu fungerar det inte. Pensionärer, sjuka och arbetslösa ska bära merkostnaden för vår välfärd (i förhållande till sina redan låga inkomster). När började vi tycka att detta är rimligt?
Alliansen beskrev inte sin politik på det sättet, men det var ju faktiskt det de sa. Du som inte arbetar har inte rätt till sänkt skatt. Du är paria. Det var i själva verket deras budskap och först nu verkar det ha slagit igenom hos merparten av svenska folket (om man ska döma av opinionsmätningarna).
Det är en dyrköpt lärdom. Det kommer att kosta att bli solidarisk igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar