PJ Anders Linder i SvD tar upp frågan om frihet kontra arbetslinjen. Han skriver: En bra arbetslinje främjar en företagsam och dynamisk ekonomi där det skapas många jobb och där alla vuxna som har möjlighet, kan och förväntas ordna sin egen försörjning. Det är en politik för frihet och ansvar. Men rätten att arbeta mycket, gäller också rätten att arbeta lite om man så föredrar, så länge man klarar sig utan insatser från det allmänna.
Trevligt att man kan instämma i en ledarkommentar i Svenskan. Men förstås inte ett ord om att intet av detta har skett i Sverige i alliansens hyllade arbetslinje. Man har inte förstått att jobb inte bara kommer för att man talar om arbetslinjen. Att det är där man måste sätta in resurserna, hos företagen. Och inte minst i den offentliga sektorn (fast den vill man ju avskaffa).
Istället står man där och piskar, både funktionshindrade och sjuka, men inte blir det mer jobb för det.
Däremot har man gjort en eftergift till sin minsta samarbetspartner genom införandet av vårdnadsbidrag; något som totalt strider mot allt vad arbetslinje heter. Det har t o m Göran Hägglund själv insett, men förstås fått intern partikritik för.
Arbetslinjen är, som så mycket i moderaternas värld, en teori. Visst är det självklart att människor ska ha jobb, men då måste man börja i rätt ände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar