Jag talade med en funktionshindrad god vän häromdagen. Då får man verkligen veta hur vår välfärd fungerar - eller inte snarare.
Min vän behöver färdtjänst, viss hemtjänst och ibland ledsagare. Hon har 120 hemtjänstföretag att välja på bara inom sitt stadsdelsområde. Vilken brukare har möjlighet att veta något om alla dessa? Och vilken stadsdelsnämnd har möjlighet att kontrollera alla dessa? Och mycket riktigt saknas kollektivavtal, man "får inte" vara med i facket och ibland arbetas det upp till 17 timmar om dygnet.
Det finns naturligtvis inte en marknad för alla dessa företag. Men det viktiga är ju valfriheten, så skattemedel delas ändå frikostigt ut och ska företagen tjäna något måste de ju dra ner på något - personal och kvalitet förstås. Men med centerns glada uppmaning att starta eget till alla arbetslösa så gör ju många det.
När kommunen hade hand om ledsagandet fungerade det alldeles utmärkt. Men så lade man ut det på entreprenad. Och genast försämrades villkoren - för den anställda och för brukaren.
I de två timmar brukaren får per månad ska plötsligt restid räknas in. Tidigare kunde brukaren bestämma att man skulle mötas där det man ville ha ledsagning till skulle ske. Men nu måste ledsagaren komma hem till brukaren och därifrån följa med i färdtjänstbilen till förättningsstället, vilket knaprar på brukarens fastställda tid. Men ledsagaren får annars inte betalt, för de är ju timanställda med ersättning bara när de är "i tjänst".
Lika illa är det med färdtjänsten. Ersättningen är så dålig för förarna att de undviker färdtjänstkörningar, vilket leder till allt längre väntetider för brukarna och allt svårare att få en bil.
Så här kan vi fortsätta att beskriva vår privatiserade välfärd. Hur länge ska vi finna oss i detta enorma slöseri med skattemedel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar